noper

När jag stod och tittade ut mot alla människor utan namn, utan ansikten i sensommarregnet kunde jag inte låta bli att undra vart fan sommaren tog vägen. Jag som skulle fånga stunderna och ögonblicken råkade slänga förmågan ner i sopnedkastet bland äppelskrutt, konserver, papper och aftonbladet.

Jag minns början: skivbutiken där senaste coldplay skivan införskaffades, de två take-away - kaffe latte - inköpen i väntan på att S. skulle skriva på något avtal för framtiden. Och nu sitter vi här, i framtiden, i det öppna fönstret för framtiden är precis det tidsfördriv jag hoppades på:

Musik, bakfyllor, ett kylskåp fyllt med sallad och smör (Johnnys också)

och vännerna i det öppna fönstret.


Vi ses

Så jobbet blev mitt. Känns riktigt förbaskat bra. Nu ska jag och mitt hjärta lyssna på lite skön sensommar musik i sensommarregnet! VI SES

" jag var bra förut, nästan perfekt
men nu har jag hittat mig själv" - Inspirationskällan som hjälpte mig tillbaka, tack.

" En sista gång låg vi döda inne på rummet, ingen kunde förstå men vi förstod. 
  Döda blickar, du & jag till sist." - det jag inte vågar publicera här.

Förövrigt ska jag pröva på och göra det jag föraktar mest. Senaste veckans händelser:

Var på anställningsintervju på Carlings, ska provjobba på måndag!

Fleet Foxes, vilket jävla band!

Dikter väntar nu i form av en utomordentligt trevlig bok!

Jag vill tälta på tomten, sitta i campingstolen, ta av mig tiden, slå en drill vid staketstängslet, ta en öl, ta en till, FAN VAD JAG VILL: Lyssna till ljudet av åttatimmarssömnen.

Orkar inte att det här ska vara drömmen, knäcker en till i hopp om att se tiden förvridas och nostalgiseras.

Nostalgi, vilken jävla magi.

HAHAHA jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen... kanske är det fyllan. Fan vet jag men jag mår så bra, jag mår så bra... de senaste veckorna: JÄVLAR

Jag håller fast vid känslan för jag vill inte förlora greppet om allt. Du stal drömmen och försvann.  

Gillar dig ändå

I lyckoruset sprang vi mot något annat, du tog tag i min hand - tog tag i min själ - i sprången förbi människor utan ansikten, utan namn.

Vill inte förlora känslan så jag ger mig inte förrän jag hittar dig i folkhavet igen bland tårar och kärlek i lyckoruset.

Jag hängav mig åt ett sockerberg idag den innehöll det mesta. Gott var det.

Efter matkoman och några timmar av stirrande i taket påbörjade jag min färd:

Jag gick på gatan, såg en Falcon daterad -97

Tänkte: vad fan, så dåligt kan den väll ändå inte smaka?

Det gjorde den, därav att den låg på gatan.

Trots strumpsmaken i min mun gick jag vidare för att komma fram. Jag kom fram. Resan visade sig vara ganska trevlig, jag mötte upp en bekant, fikade, matkomade igen och återvände hem.

Ett plötsligt infall öppnade upp för ett möte i någon central del av Stockholm. Tidigare hade vi båda drunknat i melodier, simmat runt och ägnat oss åt alla flyktiga tankar som passerade på vägen.
Flyktiga tankar pratade vi om när vi möttes upp från olika håll och samtalade om allt det där som egentligen inte behövs sägas men som ändå tränger sig på.
Jag nämnde någonting om blickar som är levande, som är döda och hur mycket det påverkat mig på min resa från någonting jag egentligen ville ha kvar men som jag inte kunde hålla fast vid. Tråkigt att tänka på det, men fan vad saker och ting kan hjälpa ibland.

Jag åkte hem och jag gjorde precis det du gjort kastade min tunga kropp, mitt lättade sinne på det mjuka täcket och försvann dit vi båda vart tidigare med de flyktiga tankarna och med texten som påverkat.

Jag tog av mig armbandsuret innan vi åkte för jag visste att det inte skulle göra någon nytta. Allt var tidlöst. Jag tog död på ångesten och levde enkelt, levde under parasollet, levde med ett gäng fina i vått och torrt och levde lycklig i 6 dagar.
REN JÄVLA LYCKA

TACK

Jag sitter passande nog och tittar på armbandsuret som bestämmer så mycket och jag kan inte undgå känslan, ångesten som tryckte sig in i blodomloppet och förstörde.

Allt är förändrat och inget är längre vad det var. Jag tog död på ångesten för jag insåg vilka som är äkta, vilka som är falska, vem fan du är, vem fan hon är, vem fan jag är.

Tog du död på det du med?

Ångesten kanske kryper sig på mig men aldrig mer på samma sätt.

Jag såg dig fälla tårar, såg mig fälla en.

Jag vet att vi lyckades

Jag tror nog det blir bra, visst blir det bra? Ja visst blir det bra.

Tankspridd hoppade jag på cykeln utan att vända mig om. Jag pluggade in lurarna och försvann någon annanstans med musik lika medryckande som sommarvärmen. Målet med färden var väll att ta mig till platsen där det ryktades om att det såldes campingstolar värt att döda för och visst var det sant. Campingstolen med ölhållare och inbyggt parasol var ett faktum och detta endast för 79 riksdaler (Vi slog till och köpte tre, jag och Morgondimman alltså).

Den tankspridda delen av mig hade förresten bidragit med konsekvenser: Ytterdörren lämnades vidöppen i 3 timmar och det upptäckte far innan jag var tillbaks.

Att hoppa på cykeln utan att vända sig om kanske inte är att rekommendera.

Trehundrasjuttionio gånger fick det bli. Jag tryckte in repeat-knappen och lät låten snurra och ljuda ut från högtalaren i mitt rum. Sen satte jag mig med en kaffe, bulle och några rader jag skrivit ned på en bit papper efter tågresan från stan.

Jag minns stunderna ute i regnet. Jag minns något. Jag minns att jag undrade vart alla tog vägen, jag stod kvar men de var borta. Skit samma. Det var regnet, låten som höll mig kvar. Trehundrasjuttionio gånger som sagt, det var så länge jag lät låten snurra.

Fan va härligt det var

Jag hittade min plats under ett gigantiskt träd där ute på landet, jag satt och skrev något som för tillfället verkade poetiskt och bra. Inget fick hindra den sköna stunden under trädet där jag och myggen myste i det dova ljuset som nästan sträckte sig inpå min bara överkropp.

Jag gissade att det skulle bli ännu en lång natt i raden av några stycken när vi bestämde oss för att dra till klipporna vid sommarstadsidyllen och titta på solnedgången och soluppgången vid havet.

En lång natt igen men vad fan.

Tidsfördriv i en knarrande säng medan fåglarna kvittrade på ena sidan och regnet öste ner på den andra. Lite hopp om att reparera något som var trasigt.

Jag tog några steg, cyklade fem kilometer för att komma någon vart. Tog bussen till det första bästa, ville se solnedgången vid det öppna blå. Det gjorde jag också. Tog en öl och försvann iväg med någon random snubbe som visade det innerligaste av en sommarstad i världsklass. Hittade tillbaka till något gammalt. Såg ögon som speglade sig i vattnet och skar igenom min själ av antagligen väldigt goda skäl, sprang av några andra skäl och fann mig själv inlåst på rummet helt matt efter tolvtimmars, nej jag menar femton timmars onödigt sökande efter något annat.

En bra dag, kväll, natt, morgon

12 timmars sömn bådade gott för både kropp och själ. Jag flyr iväg imorgon pga av personliga själ till en gård, lada, stuga för att laga ihop det som är trasigt. Dricka och äta gott, sitta i en solstol 24/7, skriva, tänka, bara vara är ett måste och ta några dopp i det blå.

Ta vara på varandra,
vi ses i ett Stockholm som förhoppningsvis kommer vara lagat om en vecka.