noper

Solnedgången förmodades vara vacker och visst fan var den vacker! En dag som denna får en att vilja flyga! Jag såg min själ speglas mot vattnet och samtidigt som jag fylldes av glädjens alla skepnader blev jag som ett med solen, snacka om symbios! En glass, en iskall dryck, en vårvärme som skrek sommar var ett kännetecken för den här alldeles vidunderliga dagen! Kaffe måste jag lägga till också, massvis med kaffe! Vet dock inte om jag kan tillägga det för att vara ett kännetecken för våren men men, det är mitt liv så där har ni det!

Flyg om ni kan!

Jag finner det mycket lustigt att jag med samma nostalgiska känsla i kroppen ser mig själv sittandes i sängen där jag för några veckor sedan försvann i min melankoliska låtsats värld och simmade runt med textrader ur ?Blood on the tracks?. Simmar runt nu också, på samma nostalgiska sätt men den här gången är det med textrader signerade bandet ?Beach House?.

Det är något jag vill att ni ska förstå eller, jag vet inte, försök förstå bara. Jag försöker förstå bara. Försöker förstå bara varför allt som ibland är så lättsamt och glatt ibland bara ger ett sken av falska, salta fiskar.

Jag är en falsk, salt fisk ibland.

Rymde från Tv-världen och drog mig tillbaka för att bara få vara. Rymde från den här hypade cyber-världen för att bara få andas ut ett tag. Finner mitt leende inlåst i skåpet i skolan, orkade inte ta med det hem. Men om någon skulle se mig nu... falska, salta fiskar.

Försök förstå bara

Ett armbands ur har förgyllt helgen, ingen förstod förutom jag vilken lycka den försenade julklappen/presenten och den förtidiga studentpresenten/20 års presenten, betydde för mig!
Den är bäst, älskar den, skit snygg!
Har aldrig blivit så glad för en försenad/förtidig present i hela mitt liv!

Jag har till och med övervägt att ge upp min karriär och framtid för att få tillbringa mer tid med klockan. Haha fatta ironin, tillbringa mer tid med tiden. Underbart, underbart, alldeles underbart!

Till dig som gillar tanken

Trista dagar, massor med kaffe och svävande musik signerat Air, har vart ett signum för veckan. Lämnar andra, lite större och väsentliga delar av mitt liv osagt, känner bara inte för det. Jag vill ge er lite kärlek istället, det behövs, dagar som dessa när aprilvädret fortsätter överraska och man bara inte kan undgå att gömma sig bakom kvällsmagasinen som ger lika mycket oväsentlig information som en dålig action rulle man tvingar sig igenom bara för att ha något att vila ögonen på.

Ger er lite kärlek, varsågoda

Fast besluten att stanna hemma, fast besluten att plugga, fast besluten att få lägga till kunskap om kristendomen till min oerhört värdefulla och kunskapsrika intelligenskälla hjärnan, så satt jag fastklistrad i religionsboken och hoppades att jag skulle bli berikade, att något skulle fastna innanför porten till det underbara, det gjorde det också.
Av ren glädjeyra bestämde jag mig för att gå på studentskivan som jag dagar innan hade tackat nej till pga. just religionsprovet. Men inget kunde hindra mig och kvällen blev underbar som vanigt.

Väl på studentskivan hamnade en kamera av någon anledning i mina händer, jag gick runt och fotade febrilt alla levande rörelser på och utanför dansgolvet. Senare gick folk runt och sa fotografen till mig vilket jag fann mycket roande eftersom dem inte hade någon aning om att 90% av alla bilder jag tog blev suddiga.

Nåja, något poetiskt måste jag bidra med...

Morgondimman visar sig vara en fortsatt underbar människa och vän och våra själar tycks leva vidare i ungdomsdrömmarnas paradis.

Till er som kan fotagrafera

En dag som denna är ännu en i mängden, jag drivs av en inre kraft som skriker VÅR, som skriker MUSIK. En inre kraft som inte kan undgå möjligheterna att glassa i solen och försöka vara någon indie-klyscha som man egentligen inte är. Underbart.

Solnedgången var lika vacker idag som igår, som i förrgår, som i förr förrgår. Mäktigt är det när den lämnar avtryck på husfasaden samtidigt som den speglar sig i vattnet med sitt milda ljus.

En mjölk incident fick mig att vända om idag, jag vet vad ni tänker; hur kan han vända om? Men mjölk i kaffet är ett måste och jag hänfördes av den, som sagt, vackra solnedgången som sa åt mig att stanna lite längre, stanna lite längre. Ångrar inte en sekund, fick min mjölk ju.


P.S. Det är så svårt att se någon i ansiktet när man vet vad personen gjort. Det svekfulla leendet som ser så oskyldigt ut men innerst inne vet man att leenden inte ser ut sådär.
Och inte fan ser ditt leende ut där, inte fan ser ditt leende ut sådär.

Jag visste att tårar skulle fällas idag. Ville krypa in i något hörn där jag och mörkret skulle kunna prat i tystnad, i ensamhet. Ensamhet, ingen dragningskraft alls.
Istället ringde jag Fromve, den visaste och underbaraste personen jag känner. Vi pratade, och livet kändes så mycket lättare när vi skiljdes åt ifrån telefonvärlden med telefonkramar och visa telefonord till varandra.

Som vanligt hade jag inga visdomsord att dela med mig, istället gjorde jag som jag alltid brukar göra, jag visade min kärlek genom att tipsa om en grym skiva som på den senaste tiden lämnat kvar avtryck i mitt hjärta och min själ.

Tror Fromve uppskattade det.

Som julafton, tror alltid att alla ska uppskatta ny musik till samlingen men tydligen är det bara jag. Måste börja tänka i vidare perspektiv.

Till telefonkramar

Mitt stora naiva jag trodde att det var mänskligt och naturligt att slänga på sig vårjackan med endast ett linne under men när jag klev ut utanför ytterdörren så kom nattkylans friska fläktar så tätt inpå kroppen att jag övervägde att vända. Tyvärr är som sagt mitt stora naiva jag allt för envist med att hålla fast vid saker man beslutat sig för. Jag vände mig aldrig om. Istället började min färd mot ännu en promenad i mörkret, mot ännu en promenad, mot ännu en promenad, mot ännu en jävla promenad...

Som tur var delades denna fina stund med en mycket, mycket god vän som insisterade på att ta bilder på mig men fan vad jag vägrade! Skit samma, måste tillägga att promenaden bara var en mycket liten del av hela kvällen som annars bestod av te drickande, nyttigt bröd och civiliserade samtal om allt. Skönt att få vara lite civiliserad också i en värld som annars ska vara så speciell.

För övrigt har mitt mycket dåliga nattliga beteende resulterat i allt för många sömnlösa nätter nu, kan knappt skilja på dröm och verklighet längre. Hamnar i någon sorts psykos titt som tätt och försvinner till något mellanting av dröm och verklighet.
Skulle vara underbart om jag, som favorit karaktären Stephane i favorit filmen Science of Sleep, började dagdrömma och förvränga verkligheten. Då skulle jag sova i alla fall, jag vill sova i alla fall. Vem vill inte sova i alla fall?

Sov gott

I mörkret gick jag längst gatorna kring stationen idag. Människor uppenbarade sig i den mörka skymningen en halv meter ifrån mitt, som deras, lika förvånade ansikten. Jag förfördes av den svala vår värmen som fortfarande envisades med att cirkulera kvar i luften. Jag var inte alls lika entusiastisk och envis med att få cirkulera kvar i vårluften, ville bara öppna ytterdörren och känna den osande lukten av någon god gryta eller bara något aptitretande.

Jag måste redan nu erkänna att valen av låtar som fick tillfredställa, och som vanligt vara det hänförande i hela vår- eller kanske snarare kvällspromenaden, var mycket, mycket och återigen mycket bra.

Känslan som rycker en tillbaka till skuggorna och mörkret för att finna mer i det annars så upplysta områdena var överväldigande och jag kunde inte låta bli att ryckas med i sinnesstämningen som så många gånger förr.

Som så många gånger förr gick jag på äventyr i de så välkända bostadsområdena och utforskade allt i omgivningen, en liten pojke gick och lyssnade på musik och såg lika nyfiken ut som jag. Jag observerade pojken en stund och insåg att jag inte kan stå och titta på mig själv, så jag fortsatte vandringen genom skogar medan månen iakttog min vekliga skepnad tills jag nådde fram ytterdörren och steg in, resten vet ni.

Till nyfikna