Ett samtal uppe på ett tak
Spontanitet är lite av vad dagen har erbjudit mig. Efter 8 timmars sömn kämpade jag mig upp kl 9 i morse. Det följdes av en snabb visit till min systers skola. Därefter bestämde vi oss för en kaffe på ett fik några minuter ifrån. Allt slutade med att jag så småning om efter några timmar på fiket, följde med en bekant upp på ett tak där vi drack öl och pratade i timmar om allt.
Samtalets väsentliga fråga var hur det kommer sig att man ibland blir så starkt dömnd av vänner och bekanta för att man bryr sig om frågor som politik och globaluppvärmning.
Det är som att det är fel, har vi blivit så egocentriska och självupptagna att vi till och med tar avstånd från de som faktiskt bryr sig. Jag blir irriterad när ens vänner ibland dömmer än för att man tycker någonting, jag försöker i alla fall tycka något. Jag är inte bäst på det, inte smartast heller men jag bryr mig om vad som händer runt om i världen.
Förr var det inne att tycka om politik, att bry sig om samhället och nu är det nästan tabu att tycka något om politik eller i alla fall ha kunskapen om något inom det.
Folk röstade på Alliansen för att de la fram vissa punkter som de ville förändra samhället på. Nu sitter dem i regeringen och har gjort precis det dom sa att dom skulle göra och helt plötsligt rasar derars opinionssiffror. Varför? Jo för att folk skapar sig en bild av hur samhället ska fungera men dem lyssnar inte. Eller rättare sagt dom lägger inte ner tid på att överhuvudtaget sätta sig in på vilka möjliga skilnader det blir om det blir ett makt skifte. Ingen lyssnade på vad Alliansen hade att erbjuda man lyssnade bara på att de inte gillade Göran Persson.
Skit samma, det har vart en grym dag! Ta hand om er och ha en trevlig helg!
Samtalets väsentliga fråga var hur det kommer sig att man ibland blir så starkt dömnd av vänner och bekanta för att man bryr sig om frågor som politik och globaluppvärmning.
Det är som att det är fel, har vi blivit så egocentriska och självupptagna att vi till och med tar avstånd från de som faktiskt bryr sig. Jag blir irriterad när ens vänner ibland dömmer än för att man tycker någonting, jag försöker i alla fall tycka något. Jag är inte bäst på det, inte smartast heller men jag bryr mig om vad som händer runt om i världen.
Förr var det inne att tycka om politik, att bry sig om samhället och nu är det nästan tabu att tycka något om politik eller i alla fall ha kunskapen om något inom det.
Folk röstade på Alliansen för att de la fram vissa punkter som de ville förändra samhället på. Nu sitter dem i regeringen och har gjort precis det dom sa att dom skulle göra och helt plötsligt rasar derars opinionssiffror. Varför? Jo för att folk skapar sig en bild av hur samhället ska fungera men dem lyssnar inte. Eller rättare sagt dom lägger inte ner tid på att överhuvudtaget sätta sig in på vilka möjliga skilnader det blir om det blir ett makt skifte. Ingen lyssnade på vad Alliansen hade att erbjuda man lyssnade bara på att de inte gillade Göran Persson.
Skit samma, det har vart en grym dag! Ta hand om er och ha en trevlig helg!
Precis så
När verklighet blir en surrealistisk overklighet i verkligheten. När frågorna blir för många och svaren för få så svävar vi iväg och drömmer oss bort till tidlösa platser där vi är för evigt unga. Unga, det är det vi vill vara, för alltid.
För alltid
Vi vill vara den tidlösa förevigade musiken som tar oss till det tidigare nämnda.
Det tidlösa
Så vart hamnar vi då? Vi med visioner om att drömmar ska bli till verklighet eller att verkligheten blir till en evig dröm. Vi är trots allt en del av oändligheten.
Är det så enkelt? Är vi bara en del av oändligheten? Jag hoppas inte det. Visst finns det något andligt, det måste finnas något andligt. En högre makt.
Underskatta aldrig den som söker. Glöm aldrig den som försöker finna.
För alltid
Vi vill vara den tidlösa förevigade musiken som tar oss till det tidigare nämnda.
Det tidlösa
Så vart hamnar vi då? Vi med visioner om att drömmar ska bli till verklighet eller att verkligheten blir till en evig dröm. Vi är trots allt en del av oändligheten.
Är det så enkelt? Är vi bara en del av oändligheten? Jag hoppas inte det. Visst finns det något andligt, det måste finnas något andligt. En högre makt.
Underskatta aldrig den som söker. Glöm aldrig den som försöker finna.
Ungdomen spottar tillbaka som tack!
Jag är överväldigad och mycket beror det på den otroligt sköna dagen som präglats av vårpromenader, Teiturs senaste ?The singer? och allmänt glada människor. Mitt i allt det här så har jag funderat mycket på våran generations ungdom hur sjukt bra ställt vi har det. När jag tänker efter kan jag också känna en besvikelse över hur vi behandlat det vi har, så illa.
Det är många faktorer som spelar in, självklart, men jag kan känna en stark oro inför framtiden.
När mina föräldrar var unga så var direktiven solklara; Upp till kamp!
Javisst, det var politikens år, sjuttiotalet. SSU, det handlade om förändring, en våg av missnöje strök genom sjuttiotalets ungdom. Man hade mål med framtiden, man skulle förändra så att kommande generationer skulle få det bättre ställt. Och visst har vi det bättre ställt? Kom inte nu med någon kommentar om alla jävla I-landsproblem ni möjligtvis kan ha, det hör inte hemma här. Att ni har I-landsproblem visar ju bara att ni har det bra ställt.
Min spontana känsla med allt det här är att idag så handlar det om att leva ut till fullo, skit i karriären, skit i alla andra, du ska ha kul det är ju huvudsaken! Man vill ju inte ha något tråkigt kontorsjobb, man vill ju leva!
Jag vet, lite överdrivet men det ligger en sanning i det. Vi svenska ungdomar är så bortskämda att det känns som vi slutat prioritera saker som var givna förut, t.ex. politiken, skolan osv.
Jag säger inte att det är fel att leva ut på det sättet vi idag gör, vi har ju trots allt fått förmånen att kunna leva så gott tack vare tidigare generationers slit, men vi visar ingen tacksamhet, varken mot dem eller mot framtida generationer.
Ta skolan som exempel, idag handlar det om att klara sig med nöd och näppe, så länge jag har godkänt i alla ämnen så är det lugnt. Sverige är idag ett land som ligger långt efter i matematik och alla NO ämnen. Det är oroväckande för den framtida utvecklingen och man kan se att andra länder kommit i kapp och gått förbi när det gäller det intellektuella planet.
Nu ska jag inte lägga all skuld på oss och vårat ansvarslösa beteende, skolpolitiken och utbildningen av lärare har varit dålig en längre tid nu och där krävs det förändringar av de högre makterna i samhället.
Apropå samhället?
Ur ett perspektiv skulle jag kunna tänka mig att klandra samhället för hur det har utvecklats. Jag kan känna att ungdomar i allmänhet inte har något att sträva efter, vi känner att vi har allt. Vi strävar efter pengar och saker som gör oss ?lyckliga?, vi har blivit giriga. Samhället ger oss inte den där knuffen ut i verkligheten som säger: ?Kom så förändrar vi världen?. Utan istället säger den: ?Kom så hjälper vi dig att finna nyckeln till ett bra liv?.
Å andra sidan så har vi nu kanske fått våran strävan efter något bättre, klimatfrågan. Det är ju trots allt vi som kommer påverkas av det. Det är vi som måste se till att frågan och problemet finner en lösning i framtiden. Men arrogansen skulle jag kunna säga står lite i vägen för tillfället, vi vill inte veta av det, det är för jobbigt att tänka på. Men det är något jag hoppas kommer förändras på i framtiden.
För övrigt så har helgen vart underbar! Filmkvällar med vännerna och en underbar final i engelska ligacupen som mitt hjärtelag Tottenham tog hem!
Ta hand om er ansvarsfulla!
Det är många faktorer som spelar in, självklart, men jag kan känna en stark oro inför framtiden.
När mina föräldrar var unga så var direktiven solklara; Upp till kamp!
Javisst, det var politikens år, sjuttiotalet. SSU, det handlade om förändring, en våg av missnöje strök genom sjuttiotalets ungdom. Man hade mål med framtiden, man skulle förändra så att kommande generationer skulle få det bättre ställt. Och visst har vi det bättre ställt? Kom inte nu med någon kommentar om alla jävla I-landsproblem ni möjligtvis kan ha, det hör inte hemma här. Att ni har I-landsproblem visar ju bara att ni har det bra ställt.
Min spontana känsla med allt det här är att idag så handlar det om att leva ut till fullo, skit i karriären, skit i alla andra, du ska ha kul det är ju huvudsaken! Man vill ju inte ha något tråkigt kontorsjobb, man vill ju leva!
Jag vet, lite överdrivet men det ligger en sanning i det. Vi svenska ungdomar är så bortskämda att det känns som vi slutat prioritera saker som var givna förut, t.ex. politiken, skolan osv.
Jag säger inte att det är fel att leva ut på det sättet vi idag gör, vi har ju trots allt fått förmånen att kunna leva så gott tack vare tidigare generationers slit, men vi visar ingen tacksamhet, varken mot dem eller mot framtida generationer.
Ta skolan som exempel, idag handlar det om att klara sig med nöd och näppe, så länge jag har godkänt i alla ämnen så är det lugnt. Sverige är idag ett land som ligger långt efter i matematik och alla NO ämnen. Det är oroväckande för den framtida utvecklingen och man kan se att andra länder kommit i kapp och gått förbi när det gäller det intellektuella planet.
Nu ska jag inte lägga all skuld på oss och vårat ansvarslösa beteende, skolpolitiken och utbildningen av lärare har varit dålig en längre tid nu och där krävs det förändringar av de högre makterna i samhället.
Apropå samhället?
Ur ett perspektiv skulle jag kunna tänka mig att klandra samhället för hur det har utvecklats. Jag kan känna att ungdomar i allmänhet inte har något att sträva efter, vi känner att vi har allt. Vi strävar efter pengar och saker som gör oss ?lyckliga?, vi har blivit giriga. Samhället ger oss inte den där knuffen ut i verkligheten som säger: ?Kom så förändrar vi världen?. Utan istället säger den: ?Kom så hjälper vi dig att finna nyckeln till ett bra liv?.
Å andra sidan så har vi nu kanske fått våran strävan efter något bättre, klimatfrågan. Det är ju trots allt vi som kommer påverkas av det. Det är vi som måste se till att frågan och problemet finner en lösning i framtiden. Men arrogansen skulle jag kunna säga står lite i vägen för tillfället, vi vill inte veta av det, det är för jobbigt att tänka på. Men det är något jag hoppas kommer förändras på i framtiden.
För övrigt så har helgen vart underbar! Filmkvällar med vännerna och en underbar final i engelska ligacupen som mitt hjärtelag Tottenham tog hem!
Ta hand om er ansvarsfulla!
Tråkiga funderingar över det som varit i brist på bättre bloggande! förlåt
Jag satt på tåget ikväll på väg hem från en liten tillställning inne i stan. Nördig som jag ibland är satt jag fastlimmad i tidningen Fokus och läste någon artikel om det kommunistiska Kina (snacka brutal diktatur!). Framför mig satt ett litet mysigt gäng som påminde mig, till sättet de pratade på och framför allt det dem pratade om, om när jag gick i sexan! Vilka tider!
Livet kretsade verkligen runt skolan, man visst ingenting om samhället. Samhället var skolan. Den trygga, skyddade lilla verkligheten man levde i var så underbar. Shit, jag kommer ihåg första skoldagen i sjuan, där någon praktiskt taget skrek i ens öra: ?Välkommen till verkligheten!?.
Jag kommer ihåg hur stor men ändå så liten man kände sig! Svår känsla att komma ifrån för jag tycker man ständigt under sin skolgång tänkt hur mogen man är. När jag nu ser tillbaka på det som varit inser jag vilken liten tönt man var! En liten grabb, som så många andra, som försöker vara någon han verkligen inte är i hopp om att hitta sin verkliga identitet. Jag antar att det är det alla genomgår under skoltiden, mognaden. Vilken avsevärd skillnad det blir när man börjar gymnasiet och vilken härlig känsla det blir när man känner att man funnit sig själv, vem man är, sitt rätta jag!
Dags att sova, sov gott!
Livet kretsade verkligen runt skolan, man visst ingenting om samhället. Samhället var skolan. Den trygga, skyddade lilla verkligheten man levde i var så underbar. Shit, jag kommer ihåg första skoldagen i sjuan, där någon praktiskt taget skrek i ens öra: ?Välkommen till verkligheten!?.
Jag kommer ihåg hur stor men ändå så liten man kände sig! Svår känsla att komma ifrån för jag tycker man ständigt under sin skolgång tänkt hur mogen man är. När jag nu ser tillbaka på det som varit inser jag vilken liten tönt man var! En liten grabb, som så många andra, som försöker vara någon han verkligen inte är i hopp om att hitta sin verkliga identitet. Jag antar att det är det alla genomgår under skoltiden, mognaden. Vilken avsevärd skillnad det blir när man börjar gymnasiet och vilken härlig känsla det blir när man känner att man funnit sig själv, vem man är, sitt rätta jag!
Dags att sova, sov gott!
luftbubbla
Okej, okej, okej. Ett långt telefonsamtal med en speciell någon och jag känner motivationen. Jag känner motivationen till at prata lite allmänt om, jag har ingen aning om vad faktiskt men om något!
Tänk er att krypa in i ett klaustrofobiskt litet hål, kan du känna paniken? Allt som omger dig är väggar som tillsammans med all koldioxid du andas ut ser till att syrebubblan blir ytterst liten, där har du en vanlig skoldag! I alla fall är det den känslan som dominerar min så kallade ?fritid? för tillfället! Skit samma, någonstans där i något litet hörn av det klaustrofobiska utrymmet där syrebubblan finns så känner jag hopp, jag känner hopp om framtiden trots motstridigheter som präglat min alldeles för ofantligt jobbiga vardag sen månader tillbaka. Detta tack vare alla underbara människor som finns där för att prata, som finns där bara för att finnas där som de underbara människor de är.
Allt jag vill för tillfället är att hitta världens minsta etta, dela lägenheten med alla de här speciella, ända tills den här klaustrofobiska känslan jag beskrev gör sig påmind igen. Vet ni vad, det underbara är att hoppet jag känner i syrebubblan är de här människorna så syrebubblan skulle vara oändligt stor eftersom dessa människor, individer är oändliga för mig, min själ och mitt hjärta. Vi skulle klara att andas i det klaustrofobiska utrymmet!
Mig, min själ och mitt hjärta skulle sen ligga i den lilla ettan med alla andra som för länge sedan somnat och vi tre skulle ligga där och röka örtcigaretter, ni vet sådana as coola som man inte får någon nicco-kick av?
Mig, min själ och mitt hjärta skulle lyssna till ?While you were sleeping?, ni vet låten av Elvis Perkins, han ifrån Okkervil River.
Vi skulle i alla fall ligga där och lyssna och somna. Själen, hjärtat och jag.
Till alla underbara, ta hand om er!
Tänk er att krypa in i ett klaustrofobiskt litet hål, kan du känna paniken? Allt som omger dig är väggar som tillsammans med all koldioxid du andas ut ser till att syrebubblan blir ytterst liten, där har du en vanlig skoldag! I alla fall är det den känslan som dominerar min så kallade ?fritid? för tillfället! Skit samma, någonstans där i något litet hörn av det klaustrofobiska utrymmet där syrebubblan finns så känner jag hopp, jag känner hopp om framtiden trots motstridigheter som präglat min alldeles för ofantligt jobbiga vardag sen månader tillbaka. Detta tack vare alla underbara människor som finns där för att prata, som finns där bara för att finnas där som de underbara människor de är.
Allt jag vill för tillfället är att hitta världens minsta etta, dela lägenheten med alla de här speciella, ända tills den här klaustrofobiska känslan jag beskrev gör sig påmind igen. Vet ni vad, det underbara är att hoppet jag känner i syrebubblan är de här människorna så syrebubblan skulle vara oändligt stor eftersom dessa människor, individer är oändliga för mig, min själ och mitt hjärta. Vi skulle klara att andas i det klaustrofobiska utrymmet!
Mig, min själ och mitt hjärta skulle sen ligga i den lilla ettan med alla andra som för länge sedan somnat och vi tre skulle ligga där och röka örtcigaretter, ni vet sådana as coola som man inte får någon nicco-kick av?
Mig, min själ och mitt hjärta skulle lyssna till ?While you were sleeping?, ni vet låten av Elvis Perkins, han ifrån Okkervil River.
Vi skulle i alla fall ligga där och lyssna och somna. Själen, hjärtat och jag.
Till alla underbara, ta hand om er!
Hej hå hur det kan gå
Hör här, klockan 07:20 får jag ett samtal från tandläkaren: ?Mikael är sjuk idag, kan du komma lite senare, 17:20 kanske, till en annan tandläkare?? Halvt drömmande, halvt sovande får jag fram ordet ?Ja?. Det hela resulterar till att jag inte kan somna om, jag tvingar mig själv upp ur sängen och min underbara sovmorgon till kl 11:10 blir istället till ett kaffeknarkande beteende hela morgonen.
Efter en ?lång? skoldag hinner jag hem och knappt vända förrän jag måste ?tok-kuta? till tåget för att sen små jogga till tandläkaren och till den tidigare bestämda tiden 17:20. Jag kom i tid. Tyvärr gjorde inte tandläkaren det. Så där satt man i 20 min innan hon dök upp för att sen dra in mig på rummet tvinga av mig ytterkläderna sätta mig i tandläkarstolen och sen genom en underbar mening säga: ?Det är bättre om Mikael gör det här, du får en ny tid på Torsdag.?
TACK!
Tack för den underbara tiden vi haft tillsammans du och jag ?tandis? men aldrig mer! Det är värt lite hål i tänderna, dessutom går jag ändå därifrån dreglandes och helt bedövad i käften upp till halva ansiktet! Jag står över det den här gången!
Ha det bäst
Efter en ?lång? skoldag hinner jag hem och knappt vända förrän jag måste ?tok-kuta? till tåget för att sen små jogga till tandläkaren och till den tidigare bestämda tiden 17:20. Jag kom i tid. Tyvärr gjorde inte tandläkaren det. Så där satt man i 20 min innan hon dök upp för att sen dra in mig på rummet tvinga av mig ytterkläderna sätta mig i tandläkarstolen och sen genom en underbar mening säga: ?Det är bättre om Mikael gör det här, du får en ny tid på Torsdag.?
TACK!
Tack för den underbara tiden vi haft tillsammans du och jag ?tandis? men aldrig mer! Det är värt lite hål i tänderna, dessutom går jag ändå därifrån dreglandes och helt bedövad i käften upp till halva ansiktet! Jag står över det den här gången!
Ha det bäst
Så sant som det är sagt
Där står man igen med en folköl i handen, lika klyschigt som sant och tittar ut mot det alldeles kolsvarta mörkret som lagt sig över skogen som endast lyses upp av ljuset från gatlyktorna. Ännu en ?stenhård? fest ute i förorten och ja, det kunde inte bli mer förort! En lokalfest som har alla förutsättningar och gå snett, som också till sist gick snett.
Nyckelord för vad som verkligen var en typisk ?lokalare?: Polis, slagsmål, oinbjudna gäster (dvs 90% av allt folk som var där).
Vad hade jag då för förväntningar på denna tillställning? Jag hoppades på att i alla fall få tillbringa en timma på festen innan arrangören började skicka ut folk från spektaklet. Jag hoppades också på att få se ett blodigt slagsmål mellan två (eller fler) omogna killar som tror att intellektet sitter i knytnävarna, samt att få dela en folköl med sköna människor som jag gillar. Jag fick alltihop, rubbet! En timma av ?shakening? på dansgolvet, minst 4 slagsmål mellan ?intellektets elit? och som jag redan berättat en otroligt god folköl ute i skogen i hopp om att en eventuell reunion på dansgolvet skulle besannas. Det sistnämnda gick dock inte hem, arrangören hade ju självklart brutit ihop av allt ståhej men det gjorde inte så mycket för allt var verkligen som det brukar vara vid en sådan här klassisk tillställning. Totalt kaos, totalt snett, totalt lyckat!
Ta hand om er! //noper
Nyckelord för vad som verkligen var en typisk ?lokalare?: Polis, slagsmål, oinbjudna gäster (dvs 90% av allt folk som var där).
Vad hade jag då för förväntningar på denna tillställning? Jag hoppades på att i alla fall få tillbringa en timma på festen innan arrangören började skicka ut folk från spektaklet. Jag hoppades också på att få se ett blodigt slagsmål mellan två (eller fler) omogna killar som tror att intellektet sitter i knytnävarna, samt att få dela en folköl med sköna människor som jag gillar. Jag fick alltihop, rubbet! En timma av ?shakening? på dansgolvet, minst 4 slagsmål mellan ?intellektets elit? och som jag redan berättat en otroligt god folköl ute i skogen i hopp om att en eventuell reunion på dansgolvet skulle besannas. Det sistnämnda gick dock inte hem, arrangören hade ju självklart brutit ihop av allt ståhej men det gjorde inte så mycket för allt var verkligen som det brukar vara vid en sådan här klassisk tillställning. Totalt kaos, totalt snett, totalt lyckat!
Ta hand om er! //noper
Mamma jag tar tunga droger
Okej, nu ligger man här igen, trött, lite halv berusad och funderar vad man ska göra med sitt liv. Dom eviga funderingarna, vad händer efter den säkerhet vi kallar skolan. Jag menar är det inte helt jävla underbart med skollunchen, alla vänner och den underbara miljön som kretsar ens vardag. Eller bara tryggheten att någon annan schemalägger veckodagarna och man slipper ta eget ansvar, bara göra som man blir tillsagd. Så helt plötslig vill folk att man ska börja ta ansvar, skaffa jobb, bli någon? Att växa upp och göra något av ens liv, Min allra största fobi. Men va fan det är bara att ta sig själv i kragen och göra någonting av allt skit, bygga upp något, på något sätt i alla fall., eller?
Man har ju inget val, åren passerar en vare sig man vill det eller inte och på något obegripligt sett lyckas dom flesta. JAG VILL OCKSÅ LYCKAS. Men jag vet inte, fan, kommer man bli han som har det underbaraste livet, jag hoppas det. Jag vill bli den där mannen man ser på bussen som det lyser om. En såndär kille som man ser är nöjd. Nöjd med livet, jobbet och allt annat värt att oroa sig över.
Ta hand om er // noper, ahtjenare
Man har ju inget val, åren passerar en vare sig man vill det eller inte och på något obegripligt sett lyckas dom flesta. JAG VILL OCKSÅ LYCKAS. Men jag vet inte, fan, kommer man bli han som har det underbaraste livet, jag hoppas det. Jag vill bli den där mannen man ser på bussen som det lyser om. En såndär kille som man ser är nöjd. Nöjd med livet, jobbet och allt annat värt att oroa sig över.
Ta hand om er // noper, ahtjenare
Innan du somnar
Man kan inte rå för det men ibland går man verkligen hand i hand med ensamheten, behovet att ha någon i ens närhet. Efter att ha blivit matad av idealet att ständigt vara två, ständigt lycklig så känns det som man inte kan lyckas ensam. Visst kan man lyckas ensam men det blir så påtagligt att man måste ha någon vid sin sida när man ligger ensam i sängen på kvällen.
Dom säger ju att delad glädje är dubbel glädje. Något som strider mot min alldeles för dominerade känsla för rimlighet. Delar man något så halveras det, oftast. Kan man verkligen vara så här splittrad? Kan man verkligen känna ensamheten som något positivt samtidigt som man bara vill bort från det, till närheten?
Ensamhet kan vara en fruktansvärt flyktigt och tillfällig känsla. Men ibland så överhängande att man inte står ut. Nyckeln är att hitta en trygghet, att finna närheten genom vänner, att försöka sysselsätta sig och skingra tankarna i den mån det går. Men som sagt så får man inte glömma den närheten som man finner i vardagen, hos familj och vänner. Kanske har man blivit för bortskämd? Börjar man ta all den närheten för given och är det verkligen så ensamt som man intalar sig själv?
Intellektet och våran psykiska förmåga att tycka synd om oss själva är ganska stor och jag tror att just den förmågan, den psykiska, påverkar oss allt för mycket ibland. Självklart är det psykiska inte på låtsas men man kanske inte ska tycka så synd om sig själv, eller?
Till en viss mån måste man bry sig om sig själv, med betoning på ?till en viss mån?. Efter att ha tagit sig ur ett förhållande eller liknande måste man nog få ta sin tid att bara tycka synd om sig själv. Men det blir lätt en nedåt gående spiral som kan drar ner en.
Så vad fan gör man?
Det gäller att hitta balans, I alla situationer och förhållanden, oavsett karaktär. När ensamheten sköljer över en så blir allt så svårt men man måste bita ihop och försöka hitta nya sätt att tackla vardagens alla krav. Man får ta en sak i taget och man får prioritera, och hoppas att man väljer rätt. Men stunden innan man faller i sömn är den stunden då tankarna kommer ifatt. Just den stunden, då ensamheten är som mest påtaglig kanske är den värsta och det är just den stunden som kan få vara jobbig. Låt inte ensamheten vara det som står skrivet i pannan när du går till skolan, när du är på fest, när du träffar dina vänner. Låt ensamheten vara något du tar itu med de sista minuterna innan du försvinner in i sömnen och drömmarna där all den påtagliga ensamheten omvandlats till lycka och inget annat en just det.
// noper, ahtjenare
Dom säger ju att delad glädje är dubbel glädje. Något som strider mot min alldeles för dominerade känsla för rimlighet. Delar man något så halveras det, oftast. Kan man verkligen vara så här splittrad? Kan man verkligen känna ensamheten som något positivt samtidigt som man bara vill bort från det, till närheten?
Ensamhet kan vara en fruktansvärt flyktigt och tillfällig känsla. Men ibland så överhängande att man inte står ut. Nyckeln är att hitta en trygghet, att finna närheten genom vänner, att försöka sysselsätta sig och skingra tankarna i den mån det går. Men som sagt så får man inte glömma den närheten som man finner i vardagen, hos familj och vänner. Kanske har man blivit för bortskämd? Börjar man ta all den närheten för given och är det verkligen så ensamt som man intalar sig själv?
Intellektet och våran psykiska förmåga att tycka synd om oss själva är ganska stor och jag tror att just den förmågan, den psykiska, påverkar oss allt för mycket ibland. Självklart är det psykiska inte på låtsas men man kanske inte ska tycka så synd om sig själv, eller?
Till en viss mån måste man bry sig om sig själv, med betoning på ?till en viss mån?. Efter att ha tagit sig ur ett förhållande eller liknande måste man nog få ta sin tid att bara tycka synd om sig själv. Men det blir lätt en nedåt gående spiral som kan drar ner en.
Så vad fan gör man?
Det gäller att hitta balans, I alla situationer och förhållanden, oavsett karaktär. När ensamheten sköljer över en så blir allt så svårt men man måste bita ihop och försöka hitta nya sätt att tackla vardagens alla krav. Man får ta en sak i taget och man får prioritera, och hoppas att man väljer rätt. Men stunden innan man faller i sömn är den stunden då tankarna kommer ifatt. Just den stunden, då ensamheten är som mest påtaglig kanske är den värsta och det är just den stunden som kan få vara jobbig. Låt inte ensamheten vara det som står skrivet i pannan när du går till skolan, när du är på fest, när du träffar dina vänner. Låt ensamheten vara något du tar itu med de sista minuterna innan du försvinner in i sömnen och drömmarna där all den påtagliga ensamheten omvandlats till lycka och inget annat en just det.
// noper, ahtjenare
