Maskiner med liv
I ren frustration och ångest över allt jag måste hinna med trycker jag ner knappen till spisen. Jag vet vad som måste göras, Havregrynsgröt. Ingredienserna är givna: Havregryn, dubbelt så mycket vatten och sen den klassiska "en nypa salt".
Om den där J#@´V¤A spisen bara skulle kunna fungera för en gångs skull.
I ett rent, fullständigt ärligt försök och i hopp om att få en god tillagad frukost ger jag mig på mikrovågsugnen. Naturligtvis vill den också göra min morgon lika olidlig. Lika olidlig som när man har onaturligt bråttom till bussen men man bara måste in på konsum och handla först. Väl i kassan strular kassaapparaten och i ren frustration får man lämna ifrån sig alla varor och tok springa till bussen som man ändå missar och där av allt slit i onödan.
Precis så frustrerande var den här morgonen, det fick mig också att fundera. Har maskiner liv? Naturligtvis inte men ibland blir allting bara så påtagligt, så uppenbart struligt bara för att man har så bråttom. Kanske är det så att vi människor, varje individ, lever efter så pressade tidsscheman att vi sakta men säkert börjar ändra och anpassa våra livsstilar så pass mycket efter maskiner av alla dess slag att vi själva börja utvecklas till maskiner. Till maskiner med liv, allt för beroende av teknologin och klockans sekund-, minut- och timvisare.
Och vad ska man göra? Jag tänker i alla fall fortsätta koka havregrynsgröt och njuta av den på mornarna tills den dagen kommer då kroppen inte består av kött och blod utan av metall och elektricitet. För vad kan vi egentligen göra, jag känner bara att, fan skit i tidspressen ibland och njut, njut av det underbara faktum att vi faktiskt är av kött och blod och att vi faktiskt är mänskliga och känner saker.
Vi är maskiner med liv, men vem bryr sig?
Om den där J#@´V¤A spisen bara skulle kunna fungera för en gångs skull.
I ett rent, fullständigt ärligt försök och i hopp om att få en god tillagad frukost ger jag mig på mikrovågsugnen. Naturligtvis vill den också göra min morgon lika olidlig. Lika olidlig som när man har onaturligt bråttom till bussen men man bara måste in på konsum och handla först. Väl i kassan strular kassaapparaten och i ren frustration får man lämna ifrån sig alla varor och tok springa till bussen som man ändå missar och där av allt slit i onödan.
Precis så frustrerande var den här morgonen, det fick mig också att fundera. Har maskiner liv? Naturligtvis inte men ibland blir allting bara så påtagligt, så uppenbart struligt bara för att man har så bråttom. Kanske är det så att vi människor, varje individ, lever efter så pressade tidsscheman att vi sakta men säkert börjar ändra och anpassa våra livsstilar så pass mycket efter maskiner av alla dess slag att vi själva börja utvecklas till maskiner. Till maskiner med liv, allt för beroende av teknologin och klockans sekund-, minut- och timvisare.
Och vad ska man göra? Jag tänker i alla fall fortsätta koka havregrynsgröt och njuta av den på mornarna tills den dagen kommer då kroppen inte består av kött och blod utan av metall och elektricitet. För vad kan vi egentligen göra, jag känner bara att, fan skit i tidspressen ibland och njut, njut av det underbara faktum att vi faktiskt är av kött och blod och att vi faktiskt är mänskliga och känner saker.
Vi är maskiner med liv, men vem bryr sig?
vårkänslan
En lång promenad längst vattnet och genom skogar, präglade min dag i Söndags. Underbart var det. Den första riktigt härliga solen sken och den friska luften tog tag i mig, lät mig sväva runt ett tag, lycklig.
Jag vet inte om det är lite för optimistiskt att börja prata om våren redan nu, men vårkänslan går ju inte att gå miste om när man är ute på en promenad och allt som omger än (storslagna dofter, friska vindar och solljus) skriker VÅR.
Jag vet, jag vet och jag vet att det slår om väldigt snabbt såhär i Januari men FAN, våren är ju så underbar! Jag tänker i alla fall aldrig sluta hoppas på Vår så fort jag känner vittring av den.
Vad är det då så som gör det, Vårkänslan. Ja, visst är det allt det där med det storslagna, men det finns något mer, något som verkligen definerar och ofta sätter en prägel på hur ett år för min del blir.
Storslagna melodier
Musiken för min del betyder så fruktansvärt mycket, det finns ingen skönare känsla än att sätta på en skiva från förra våren och uppleva all nostalgi, alla minnen och bara känna hur mycket man längtar efter att få skapa nya minnen med sina vänner och sin omgivning.
När jag nu sitter här i mörkret och skriver kan jag inte undgå att tänka och längta till känslan av att bara behöva sätta på sig en tunn jacka, ens inte det, gå iväg ut på gatorna och besöka de platserna som ännu inte är funna. De platserna som kommer ta en plats och betyda något.
Vårkänslan
Jag vet inte om det är lite för optimistiskt att börja prata om våren redan nu, men vårkänslan går ju inte att gå miste om när man är ute på en promenad och allt som omger än (storslagna dofter, friska vindar och solljus) skriker VÅR.
Jag vet, jag vet och jag vet att det slår om väldigt snabbt såhär i Januari men FAN, våren är ju så underbar! Jag tänker i alla fall aldrig sluta hoppas på Vår så fort jag känner vittring av den.
Vad är det då så som gör det, Vårkänslan. Ja, visst är det allt det där med det storslagna, men det finns något mer, något som verkligen definerar och ofta sätter en prägel på hur ett år för min del blir.
Storslagna melodier
Musiken för min del betyder så fruktansvärt mycket, det finns ingen skönare känsla än att sätta på en skiva från förra våren och uppleva all nostalgi, alla minnen och bara känna hur mycket man längtar efter att få skapa nya minnen med sina vänner och sin omgivning.
När jag nu sitter här i mörkret och skriver kan jag inte undgå att tänka och längta till känslan av att bara behöva sätta på sig en tunn jacka, ens inte det, gå iväg ut på gatorna och besöka de platserna som ännu inte är funna. De platserna som kommer ta en plats och betyda något.
Vårkänslan
Inspiration
Okej, så hur lätt är det egentligen att finna inspiration? Det har gått några dagar nu sen jag skaffade bloggen och trots att inspirationen och idéerna virvlat runt i min hjärna så får jag inte fram ett ord av allt jag vill säga. För mycket känslor, för mycket saker om livet och allt som överhuvudtaget påverkar min vardag. Jag vill fånga allt. Stunden, verkligeheten, intrycken.
Jag måste börja någonstans.
Sen i måndags då mitt projektarbete riktigt gick av stapeln så har jag fått chansen att jobba med människor som jag verkligen ser upp till och beundrar, projektarbetet är musikalen HAIR.
Jag skulle kunna sitta och skriva om min talang och vad jag gör i HAIR, som dock i det här sammanhanget är helt ovidkommande (för övrigt i alla andra sammanhang också), istället vill jag rikta allt mitt fokus mot mina projektvänner som alla besitter talangen att vara underbara människor, fantastiska vänner och grymma skådespelare/musiker!
Mitt liv har ständigt präglats av att vara någon, att synas. Ibland har jag strävat så mycket efter att få vara någon att jag glömt bort mig själv. Sen jag började gymnasiet har mitt liv förändrats markant. Jag känner mig så trygg i min omgivning och i mig själv att jag ibland frågar mig själv varför alla andra inte kan ha lika tur som jag.
Skit samma, förlåt för att jag svävar iväg.
Det jag vill berätta, säga, delge, förmedla eller överhuvudtaget få fram med det här lilla inlägget är att jag vill vara som dem. Det finns inget mer inspirerande än människor som bryr sig om sina medmänniskor, sina vänner, kamrater och som samtidigt lyckas sprida så mycket glädje. Tack för att jag får vara en del av allt, det var länge sen jag hade så här roligt. Tack!
Till alla glädjespridare
Jag måste börja någonstans.
Sen i måndags då mitt projektarbete riktigt gick av stapeln så har jag fått chansen att jobba med människor som jag verkligen ser upp till och beundrar, projektarbetet är musikalen HAIR.
Jag skulle kunna sitta och skriva om min talang och vad jag gör i HAIR, som dock i det här sammanhanget är helt ovidkommande (för övrigt i alla andra sammanhang också), istället vill jag rikta allt mitt fokus mot mina projektvänner som alla besitter talangen att vara underbara människor, fantastiska vänner och grymma skådespelare/musiker!
Mitt liv har ständigt präglats av att vara någon, att synas. Ibland har jag strävat så mycket efter att få vara någon att jag glömt bort mig själv. Sen jag började gymnasiet har mitt liv förändrats markant. Jag känner mig så trygg i min omgivning och i mig själv att jag ibland frågar mig själv varför alla andra inte kan ha lika tur som jag.
Skit samma, förlåt för att jag svävar iväg.
Det jag vill berätta, säga, delge, förmedla eller överhuvudtaget få fram med det här lilla inlägget är att jag vill vara som dem. Det finns inget mer inspirerande än människor som bryr sig om sina medmänniskor, sina vänner, kamrater och som samtidigt lyckas sprida så mycket glädje. Tack för att jag får vara en del av allt, det var länge sen jag hade så här roligt. Tack!
Till alla glädjespridare
Ännu ett samtal om framtiden
Jag träffade en gammal bekant på pendeltåget idag, jag trodde att den klassiska konversationen "vad gör du nu för tiden?", skulle inledas.
Istället flöt samtalet på och vi gled som glidmedel in på samtalet, tiden efter. I det här fallet är det tiden efter gymnasiet (ja jag går sista terminen).
Vi pratade och kom fram till att oavsett hur mycket man än vill hålla kontakten med alla sina vänner, så är det många som kommer ryka. Ryka låter lite brutalt för de kommer alltid finnas i något hörn av ens hjärta, men det jag menar är att i skolan får man alltid sin dagliga dos av sina vänner och när man sen träffar vänner utanför skolan är det prioriteringen de allra närmaste vännerna som sker.
Det känns lite sorgligt att tänka att man antagligen kommer tappa kontakten med 95 % av alla vänner men samtidgt känner jag mig positiv inför framtiden.
Som jag sa, vänner kommer alltid finnas i något hörn av ens hjärta och bara för att man inte håller kontakten betyder det inte att när man väl träffas så kommer ett spel av sorg utspela sig utan det kommer vara ren lycka och glädje.
Istället flöt samtalet på och vi gled som glidmedel in på samtalet, tiden efter. I det här fallet är det tiden efter gymnasiet (ja jag går sista terminen).
Vi pratade och kom fram till att oavsett hur mycket man än vill hålla kontakten med alla sina vänner, så är det många som kommer ryka. Ryka låter lite brutalt för de kommer alltid finnas i något hörn av ens hjärta, men det jag menar är att i skolan får man alltid sin dagliga dos av sina vänner och när man sen träffar vänner utanför skolan är det prioriteringen de allra närmaste vännerna som sker.
Det känns lite sorgligt att tänka att man antagligen kommer tappa kontakten med 95 % av alla vänner men samtidgt känner jag mig positiv inför framtiden.
Som jag sa, vänner kommer alltid finnas i något hörn av ens hjärta och bara för att man inte håller kontakten betyder det inte att när man väl träffas så kommer ett spel av sorg utspela sig utan det kommer vara ren lycka och glädje.
