noper

Utanför fönstret speglar sig konturerna av träden mot det kristallklara mälarvattnet. Som så många gånger förr låter jag mig påverkas av musiken som strömmar ut i rummet från högtalarna när jag sitter och tittar ut mot det vidöppna blå. Som så många gånger förr låter jag mina slocknande och naiva ungdomsdrömmar ta med mig på äventyren som skulle vara mina framtidsdrömmar, min verklighet.
Jag vet i och för sig inte om dem kommer slockna, det är trots allt ungdomsdrömmarna som får mig att fortsätta.

Kanske är det min ungdomsodödlighet som börjar slockna, är jag dödlig?

Jag minns så väl en promenad efter en fest som för länge sen haft sin sista dans, som för länge sen skrivits till historian som en fest i mängden som man inte kommer komma ihåg, jag kommer inte ihåg. Men jag kommer ihåg den händelserika morgonpromenaden från festen kl halv 6 på morgonen.
Vi var två själar ute i morgondiset som så många gånger förr. Vi var två själar som något år tidigare precis funnit varandras vänskap. Vi var två själar som så många gånger förr sjungit av lycka ovetandes om vad framtiden skulle utvisa. Vi var två själar som andades visioner.
Det var något speciellt, vi var odödliga, vi var den odödliga ungdomen som uppenbarat sig i så många andra själar förut.
Jag vet inte vad det var som gjorde det men jag minns bara ren lycka och det ögonblicket är odödligt, men jag är dödlig.
Jag vet inte om jag fruktar det eller om jag ska frukta det framtiden utvisar men jag andas inte längre samma visioner, mina ungdomsdrömmar.

Kanske lite då...

Till visioner och levande drömmar

Jag mötte ett bekant ansikte på tåget idag, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Som en vanlig tråkig Svensson som man är så gömde jag mig bakom kappor, mössor, tidningar och allt annat jag kunde tänkas komma över för att skydda min töntiga lilla identitet.
Jag kämpade som jag brukar göra för att komma ihåg drömmarna som för länge sen har gömt sig i det fördolda, med att komma ihåg ansiktet som verkade mysa med mina vänner drömmarna i det fördolda.

Jag gav snabbt upp hoppet om det välbekanta ansiktet och som vanligt präglades dagen av musik. Willy Mason, ett riktigt fenomen, var det som bjöd till dans och mitt vanliga kaffepimplande beteende i huset.

Till dig som känner dig träffad, förlåt

Jag vill be om förlåtelse till er som trott och hoppats att ni ska få mer sanningsenliga och verklighetstrogna inlägg från den här bloggen. Det ligger å andra sidan alltid sanning i inläggen men kanske inte så raka och verklighetstrogna, mycket är relaterat till drömmar och känslor men det finns alltid en sanning, ville bara få det uppklarat. Här kommer ett till inlägg som kanske får er att vilja finna sanningen, det verklighetstrogna, drömmen, känslan eller bara det som får er att vilja sätta på en melankolisk låt och försöka förstå:


Folk sa att vi var oskiljaktiga , att vi var en individ. Jag ville egentligen bara glömma allt som sagts och gå vidare men det ville inte dem och verkligen inte hon. Vi stannade i timmar framför mörkret och tittade ut mot det som var vårat, ett hav av svarta nyanser. Nyanserna som klädde mig perfekt. Kanske var det min fylla som talade men hon var vacker, vi satt där på parkbänken och väntade, försökte fånga upp något annat än mörker.
Ensamheten tog över och visade sig, där på andra sidan sjön gick den vackra gestalten ensam i det som inte längre var mörker utan en nyans av morgonsolen.

Jag sprang efter, tog tag i ensamhetens hand och promenerade i timmar med henne. Tystnaden talade och när vi skiljdes åt fann jag dig ihop krupen i ett hörn, fann mig själv sittandes bredvid dig.

Drömmandes försvann du, kom tillbaka, försvann igen, delade en cigg med en elefant och försvann. Någonstans i mellan han du med strålkastarljus och Joni Mitchell, skuggor och dans. Visst gillar du det, att vara där i mellan någonstans, att vara människan som finns överallt i allas tankar och i mina tankar? Du gillar att trösta, tröstas, leka med känslor, slå kullebyttor, vara som liten igen och bara finnas där. Överallt.
Jag överväger att vara du, en blek kopia som bara finns, kanske inte mitt i mellan men någonstans. Jag gillar någonstans, du gillar någonstans för du vet vart mitt någonstans är, mitt någonstans är det mitt i mellan. Jag älskar att du älskar livet. Ditt älskande får mitt att framstå som hat.
Ge mig en ärlig chans att finnas där i ett hörn, kanske i en plats, i ett minne som betyder något, för du betyder.

Till Fromve

En blomma tar sin form två decimeter från min säng. Den starka ljusgula färgen som så länge, eller kanske inte så länge, lyst upp rummet och min vardag börjar få nyanser av gult och den så starka färgen är inte längre vad den varit.
Har aldrig klarat av att hålla saker vid liv, i alla fall inte blommor.

Hade en kaktus en gång och den höll sig fan i 6 år (behövde inte vattna!)

Det jag vill säga, komma till, är att allt som kommer in på mitt rum dör. Kärlek, smärta, ondska, själar, orättvisa, fint, fult, vackert, skönhet, saker...

... och blommor förstås.

Till och med kaktusen dog (va fan!), ens inte det kan jag hålla levande. Antar att det är det svåra, att hålla saker vid liv. Förlåt, lyssnar på skivan Blood on the tracks, blir lite sentimental.
För övrigt sa du att du gillade den här låten. Försöker hitta dig där, mitt i någonstans. Någonstans där du är försöker jag förstå.

Att hålla saker och ting levande, måste nog börja vattna mer. Det är det som är tricket va, att vattna?
Men jag vattnar ni behöver inte oroa er så länge det inte handlar om blommor förstås!

Till levande blommor, stay alive!

Gårdagen var en dag av shopping, kaffe och senare på kvällen, Skins.
Shoppingen bestod av ett par solglasögon som absolut inte kunde skrika mer indie-klyschig skit, fast dem var snygga och det är skönt att vara en klyscha ibland! Sen blev det Blood on the tracks med Bob Dylan som var tvungen att införskaffas till skivsamlingen!

Kvällen var ett beroendeframkallande piller, såg ett Skins avsnitt och blev lika kär som första gången jag såg det, sen vandrade jag hem längst kullar och berg med en måne vars strålar trängde igenom de mörka molnen och hittade mig där, gåendes i mörkret.

Jag hade också ett samtal via mobiltelefonen med en vän och allting summerades med den poetiska raden ur en grym låt:

I wondered how the same moon outside over this Chinatown fair
Could look down on Illinois and find you there ? Tom Waits

Ni kanske undrar vad som hände igår, antagligen inte men jag är på ett sådant humör att jag måste skriva lite slumpvalda känslor!
Min underbara pappa knackade på dörren i morse, han möttes direkt av en osande bakisånga som låg som ett täcke, eller kanske mer som en dimma, i mitt rum. Han insåg vad som måste göras så han vände om och kom tillbaka inom loppet av 10 sekunder med ett stort glas apelsinjuice och sa: C-vitamin är bästa kuren när man är bakfull, det är fett också. Jag går och gör en varm macka med massvis av ost på.

Och det gjorde susen, mår prima nu, eller ja, jag mår bättre i alla fall!
Kvällen igår var underbar! Skakade rumpa till morgonkvisten med mina vänner och allt avrundades med att jag åkte för långt, alldeles för långt, med nattbussen. Jag missade busshållplatsen. Tror jag hamnade i någon sorts psykos mellan Jakobsberg och kungsängen!

Nåja. . .

Måste tillägga och ge mitt hjärta till alla som ville göra min kväll så lyckad igår. Det betydde och betyder så hemskt mycket för mig!

Ta hand om er

Jag minns starkt när jag och två mycket nära vänner stod på en balkong i Solna förra nyår. Jag minns hur uppspelta vi alla var, det här var året då allt skulle hända. Vi skulle fylla arton och någonstans så kunde man känna lukten av ett lyckat år redan då.

Sommaren -07 var den absolut bästa sommaren i mitt liv och känslan var obeskrivlig när man gick runt och var nykär 24/7. Oförglömliga stunder och minnen som kommer vila i mitt hjärta och min själ för alltid.
Tro inte, att bara för att mitt år var perfekt, så ska varje dag ha varit perfekt. Det är som med allt överhuvudtaget, ett samhälle är inte perfekt men strävan efter det perfekta gör det någorlunda bra! Samma sak med ett bra år, allt är inte någon dans på rosor (var tvungen att använda det klassiska uttrycket) men de starka minnena jag har, de dagarna när jag var lycklig så var jag verkligen lycklig.

Som alltid så spenderar jag min dag med att lyssna på massvis av Jeff Buckley, för han är min kung! Så nu ska jag vara nitton och ta precis lika lite ansvar som jag gjorde innan jag blev arton!


Ha den bästa dagen i era liv

Alldeles för matt i kroppen för att överhuvudtaget röra mig ur sängen låg jag som sten i två timmar, tittade upp i taket. I taket såg jag två män springa för livet, antar att jag var i tillståndet mellan dröm och verklighet, Kungsgatan. Perfect day med Lou Reed fick hänföra mig medan jag låg där drömmandes eller vad det nu var. Repeat knappen var intryckt så jag behövde inte oroa mig för att låten skulle ta slut, tror jag trycke på repeat knappen till drömmen också för fan vad dom sprang, de där männen.

Någonstans där i mellan fick jag ett telefonsamtal, när jag vaknade visste jag inte om det var en del av dröm eller verklighet. Senare fick jag veta att verklighet var fallet.

Massvis eller rättare sagt tonvis med läxor kallar så ska inte uppehålla mig vid bloggen. Fortsätt kommentera!

Till drömmaren

Efter vissa motstridigheter bestämde jag mig för att gå ut på - söka jobb ? äventyr idag. Jag var överallt, från platta Skåne i söder till kyliga Norrland i norr. Jag slet och efter några timmar kände jag mig nöjd över vad jag åstadkommit, Megastore vid plattan.
Jag vände hem och efter en lång resa gjorde jag mig belönat av en kaffe, den smakade smaskens!

Till äventyrare

Så nu sitter man här igen, efter några timmars frihet i hemmet och en allt för trött jag så bestämmer jag mig för att bidra med ännu ett spontant och poetiskt blogginlägg.

Att vakna upp och märka att man har huset helt för sig själv var ett grymt skönt konstaterande jag gjorde i morse. Musikvolymen på max, dansandes i filsingar till lättsmält pop, det är sant. Där var jag, utnyttjade varenda yta till att bara vara.
Frukost fick bli en total rensning av kylskåpet. Sen låg jag där på golvet mätt som in i helvete och lyssnade på Hot chips senaste som är övergrym!

Hela morgonen har sin förhistoria i en hel grym kväll igår som var en blandning av 50årsfirande, magkrampsskrattattack och en total rensning av varenda skylt på tunnelbanans röda linje från Mariatorget till T-centralen. Skyltarna finns för övrigt att hämta hos min galne vän Mr. X!

Det poetiska av mig vill avsluta detta blogginlägg med att säga ta hand om er, nu ska jag fortsätta använda varenda lediga yta på huset!

Till er som gillar att dansa

Jag vet inte någonting längre, allt har känts så bra på senaste tiden, men minnen river upp sår och fan, ibland mår man så jävla dåligt. Allting kan verkligen suga så hårt ibland. Jag strosade runt inne på rummet och lyssnade på Andrew Bird tidigare ikväll. Jag visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen, kunde inte sitta still, varken röra mig eller känna. Jag kände bara att jag var tvungen att gå ut, göra någonting.
Det är verkligen vad mitt liv präglats av allt för mycket den senaste tiden. Jag kan inte ta det lugnt längre, måste sysselsätta mig för att glömma, men vad är det jag ska glömma?

Skit samma, sitter framför teknologin nu och försöker vara fyndig, poetisk eller jag tror nog mer att jag försöker vara någon. Lite sorgligt.
Att blogga är bara skit! Ingen bryr sig ändå, man vill bara synas och få sin röst hörd bland alla som inte bryr sig! Men jag gillar det, har alltid gillat att vara någon bland dom som försöker, att försöka.
Shit vad jag försöker hela tiden.

Försök förstå i alla fall, mitt liv är inte skit, allt handlar om stunden och det faktum att jag valt att deppa till musik som får mig tårögd. Jag älskar det! Inte att deppa men musik som får mig tårögd! Känslan är obeskrivlig, vemod är något speciellt.

Nej nu ska jag förföras av vackra toner från vackra röster som gillar vemod som jag.

Till tårögda stunder

Nu ska ni få höra: Varma sockor, te, spontana tankar, en harmonisk jogging runda, dova lyktor som speglar sig mot vattnet, är vad som präglat denna fantastiska dag.
Jag bortser från allt det jobbiga, allt det fantastiska är så mycket mer värt att nämna.

Varma sockor ja, det är något som tar mig till himlen, kombinerat med te så får jag till och med träffa gud! Speciellt efter en skön jogging runda längst vattnet på kvällen så är det extra skönt med sockorna. Det är helt sjukt hur mycket man kopplar av och får tid till att tänka på något annat än saker som är stressrelaterat, man får tid till sig själv! Att bara springa och koppla av tillsammans med naturen (det är helt sjukt vad underskattat det är) är bland det bästa jag vet. Av någon anledning så glömmer jag bort det ibland, varje gång hamnar jag i någon sorts psykos av TV-tittandes degning. Så fort jag kommer ut så känner jag orken och energin till allt.
Det imperialistiska samhället som vi faktiskt lever i får än att glömma naturen ibland och vilken övernaturlig kraft den i många avseenden har.

Det fantastiska

Jag vet inte om ni märkt det men veckan som gått har varit väldigt stressig och det kanske är därför jag suger åt mig allt som får mig att tänka bortom allt det jobbiga, allt det påfrestande.

För övrigt träffade jag en man idag. Jag kom små springandes på väg till tåget, någonstans på vägen tappade jag andan och hur mycket jag än letade så kunde jag inte hitta den. Han frågade mig vad det var som var fel och jag berättade. När han hade lyssnat färdigt hjälpte han mig krypandes att hitta tillbaka till det jag tappat, andan.

Till den som gillar varma sockor och te

Ett lugn börjar infinna sig i min vardag, vet inte vad det beror på men kanske gårdagens stämningsfyllda besök på Södra teatern, mitt i all stress, gjorde susen. Kanske är det för att jag vart i sådana här situationer allt för ofta.

Måste akta mig trots allt, rutin är inte alltid bra.
Med värme och kärlek säger jag god natt och sov gott, känner att jag inte vill rubba min så lugna sinnesfrid för tillfället med ett allt för sent bloggande.
Ta hand om alla i er omgivning man vet aldrig vem som försöker ropa efter hjälp.

Till dig som kanske eller i alla fall försöker slappna av i den här stressanpassade världen

Egentligen är jag inte redo att reflektera och känna efter, att känna. Känna det kan jag nog trots allt. Han förde vi följde, när Teitur spelade stod världen still, min värld.
Jag hänfördes av denna snälla pop som på ett varmt och milt sätt (som te) fick mig att sjunka ner i min stol en stund, där i skuggan av allt strålkastarljus mitt bland alla andra.
I skuggan som jag så tryggt och säkert gömde mig i hittade jag kärlek, glädje, sorg, ensamhet och massa andra sköna saker. Senare snodde jag med mig dem hem, har gömt dem i själen!

För att ni ska förstå så vill jag ge något tillbaka, ni vet egentligen inte vad det är ni ska förstå men det gör inget.

När man är tillräckligt insnöad på musik så når man för eller senare, förhoppningsvis, fram till en punkt då man inser att ibland kanske det enkla är bäst. Enkla texter, enkel musik som fångar ens hjärta. När du då har något enkelt är det så lätt att bara experimentera med allt, med hela din själ. Teitur gör det. Bakom allt det här enkla finns ändå ett djup som får en att fortsätta lyssna, det är det hänförande i all hans musik.

Egentligen kan jag inte ge något tillbaka förutom den respekt och kärlek som alla i min omgivning ger mig och som jag försöker ge tillbaka. Lyssna och fångas, kanske inte i en skugga av ett strålkastarljus men av rösten som ger något.

Till alla som kanske förstod


// tack så hemskt mycket för kommentarerna, fortsätt gärna, speciellt du med kärleksté tävlingen (love it)!

Vad gör jag här? Det är så fruktansvärt självklart att jag ska sitta fastklistrad i allt plugg men jag har ingen motivation. Det är sjukt egentligen, har bara en termin kvar och jag orkar inte hålla ut. Hur dum får man vara?
Jag nöjer mig med att flyga iväg drömmandes till tonerna av den fantastiska Teitur för tillfället, orkar inte något annat.
För övrigt nalkas det konsert imorgon, javisst är det så. Ska bli sjukt underbart att se denna fantastiska man Teitur på scen.

Södra teatern sägs var ett cozy ställe så vi hoppas på att det sägs rätt, eller jag hoppas i alla fall på det.

Jag hatar verkligen skolan för tillfället, eller egentligen gör jag inte det, hatar bara mig själv.
Hitta motivationen åt mig snälla!

Tänker vara arg till tonerna av ?Just? med Radiohead hoppas ni klarar av allt som har med stress att göra för tillfället och sov så sjukt underbart och gott kära medmänniskor!

// en ensam och förtvivlad röst i natten

Så där satt man, ensam i Örebro. Jag hade belägrat mig på en parkbänk med min weekday-påse (jag är bara så inne) och till stroferna av ?Ensammast i Sverige?, passande nog, så satt jag där med min klimatångest över att jag konsumerat alldeles för mycket plast den här helgen.
Helgen som annars varit alldeles underbar har kretsat runt djupa samtal med fantastiska och beundransvärda människor. Studentlivet verkar lockande!
Med ett nalkandes studiebidrag funderar jag på att röra mig in till stan och weekday imorgon och belöna mig med en skjorta. För er som ska till arvika och undrar hur han har råd, så säger jag bara att där ryker fonderna för den biljetten.

Förlåt mamma, förlåt pappa.

Lite mer om Örebro. Weekday-påsen och jag bestämde oss för att leta reda på något ställe där vi kunde käka. Sen jag bestämde mig för att börja ? eller i alla fall försöka ? nötköttsvägra (visste ni att det går åt mellan femtio- till hundratusen liter vatten för att framställa 1 kg köttfärs? Sjukt!) så har mitt annars så givna val (Big Tasty på donken) blivit tvunget att prioriteras bort, så det har gjort allting så svårt.
Det slutade med att vi delade på en varmkorv (mättat fett, wohoo) med allt på. Gott var det.

Ta hand om er fina medmänniskor

(förlåt för mitt verbala ordförbruk och ordet Weeekday, ska inte upprepas)