noper

Av en händelse i ett sammanhang som är lika ovidkommande som den här bloggen, hamnade jag och en skepnad på ett trångt litet fik i någon jävla central del av Stockholm. Av en händelse satt vi fastklistrade i ett samtal där jag lyssnade inbitet på varje ord som sades. Jag antar att det var han som pratade, han sa något om livet som fick mig att fortsätta suga åt mig varje liten nervös framtoning han hade på varje litet ord. Samtalet mynnade ut till en predikan om halvhjärtade beslut vilket fick mig att fatta ett beslut. Några månader senare berättade jag till skepnaden om hur samtalet i det lilla inskränkta fiket hade påverkat mig... Skuldkänslor blev resultatet men jag hade tjugonio anledningar till varför, jag kände tacksamhet och så tror jag också han kände till slut gjorde. Till tjugonio anledningar att fortsätta...

Kanske var det den alldeles för kvava luften som var den avgörande faktorn till varför jag ännu en gång strosade omkring i skolan alldeles, alldeles, ja verkligen alldeles för trött. Jag vet inte, kanske.
Nostalgitrippen till drömmarna förväntades vara bättre en vad den var. Tråkigt kanske, jag vet inte.
Jag hittade i alla fall musik i ett hörn, i en vrå i huset, i verkligheten alltså.
Så att strosa runt i skolan är inte så dåligt som det låter när man har nyfunnen musik. Det är till och med att rekommendera.

Jag rekommenderar...

Här är jag igen med morgonfrilla, kaffe och ännu mer kaffe. Allt tar sin form i drömmen som är min verklighet. Människor jag älskar tycks hålla sig kvar i verkligheten, eller var det drömmen? Till toner av Hot chip försvinner jag i min ensamhet till alla känslor som ryckt med mig på så mycket äventyr den senaste tiden. Jag skulle vilja vara poetisk och någon intellektuell man jag verkligen inte är. Därför ger jag er min själ, mitt hjärta, min sorg, min ensamhet, mitt hat och min frihet för att ni ska få finna precis vad ni vill.

Så här sitter man med morgonfrillan och kaffet, ännu ett ?dokument1? öppnat i Microsoft Word. Vad är det jag finner?

Precis vad ni vill

Den vanliga turen förbi alla dofter, minnen och människor med samma känsla i kroppen var ett måste igår när jag sakta gled runt på pappas gamla rullande grå! Visst var jag en kung när jag sakta trampade in på uppfarten till en väns ståtliga hus. Vi stod där utanför det stora spektaklet och beundrade varandras cyklar, vi visste båda att min var den snyggaste, snabbaste och bästa en man kunde få tag på. Jag måste medge att jag tyckte synd om honom när jag rullade förbi honom i uppförsbackarna, inte mycket man kan göra åt det!

Jag nämnde något om dofter, minnen och människor...

Vi trampade nämligen ner till det vackra, kalla blå och tog ett dopp. Turen ner var vacker och gav liv till känslor som legat på is sen förra sommaren. Alkohol och förstöra sin lever i all ära men inget går upp mot sommaren nere vid denna vidunderliga plats där vi så många gånger delat en chipspåse, handduk, musik, glädje, sol, leenden, natthimmel. Fantastiskt.

Medan solen försvann bakom träden i ett landskap som luktade vår, medan den orange-gula himmelen kämpade med att hänga kvar en liten stund till i vårvärmen, så satt där på en altan fyra vänner och skämtade bort allt det där som inte behövdes sägas för stunden. Dem vara häpnade över de vackra skepnaderna som uppenbarade sig framför deras oskuldsfulla ögon. Lika glada som häpnade satt dem och pratade med inspirationen om sommaren som säkert skulle komma att bli den bästa någonsin. Lika uppspelta som allvarliga satt dem och pratade med kärleken som sa åt dem att våga tro på det som verkligen betyder något, det som får en att vilja fortsätta. Lika förstående som rädda satt dem med spelglädjen som sa åt dem att spela.

Visst spelade vi, det gjorde vi.

Någonstans i landskapet var det någon som försökte lyssna och förstå varför just de här fyra själarna var så hängivna åt melodier. Vet inte om han förstod eller om de fyra själarna heller var så medvetna om det men visst ville dem förändra något som så många tidigare förändrat på. Musiken i dess helhet som visat sig i så många olika skepnader förut. Visst var dem inte så annorlunda men det kanske inte behövdes dem hade ju trots allt inspirationen, kärleken och spelglädjen vid sin sida.