noper

I mörkret gick jag längst gatorna kring stationen idag. Människor uppenbarade sig i den mörka skymningen en halv meter ifrån mitt, som deras, lika förvånade ansikten. Jag förfördes av den svala vår värmen som fortfarande envisades med att cirkulera kvar i luften. Jag var inte alls lika entusiastisk och envis med att få cirkulera kvar i vårluften, ville bara öppna ytterdörren och känna den osande lukten av någon god gryta eller bara något aptitretande.

Jag måste redan nu erkänna att valen av låtar som fick tillfredställa, och som vanligt vara det hänförande i hela vår- eller kanske snarare kvällspromenaden, var mycket, mycket och återigen mycket bra.

Känslan som rycker en tillbaka till skuggorna och mörkret för att finna mer i det annars så upplysta områdena var överväldigande och jag kunde inte låta bli att ryckas med i sinnesstämningen som så många gånger förr.

Som så många gånger förr gick jag på äventyr i de så välkända bostadsområdena och utforskade allt i omgivningen, en liten pojke gick och lyssnade på musik och såg lika nyfiken ut som jag. Jag observerade pojken en stund och insåg att jag inte kan stå och titta på mig själv, så jag fortsatte vandringen genom skogar medan månen iakttog min vekliga skepnad tills jag nådde fram ytterdörren och steg in, resten vet ni.

Till nyfikna