Innan du somnar
Man kan inte rå för det men ibland går man verkligen hand i hand med ensamheten, behovet att ha någon i ens närhet. Efter att ha blivit matad av idealet att ständigt vara två, ständigt lycklig så känns det som man inte kan lyckas ensam. Visst kan man lyckas ensam men det blir så påtagligt att man måste ha någon vid sin sida när man ligger ensam i sängen på kvällen.
Dom säger ju att delad glädje är dubbel glädje. Något som strider mot min alldeles för dominerade känsla för rimlighet. Delar man något så halveras det, oftast. Kan man verkligen vara så här splittrad? Kan man verkligen känna ensamheten som något positivt samtidigt som man bara vill bort från det, till närheten?
Ensamhet kan vara en fruktansvärt flyktigt och tillfällig känsla. Men ibland så överhängande att man inte står ut. Nyckeln är att hitta en trygghet, att finna närheten genom vänner, att försöka sysselsätta sig och skingra tankarna i den mån det går. Men som sagt så får man inte glömma den närheten som man finner i vardagen, hos familj och vänner. Kanske har man blivit för bortskämd? Börjar man ta all den närheten för given och är det verkligen så ensamt som man intalar sig själv?
Intellektet och våran psykiska förmåga att tycka synd om oss själva är ganska stor och jag tror att just den förmågan, den psykiska, påverkar oss allt för mycket ibland. Självklart är det psykiska inte på låtsas men man kanske inte ska tycka så synd om sig själv, eller?
Till en viss mån måste man bry sig om sig själv, med betoning på ?till en viss mån?. Efter att ha tagit sig ur ett förhållande eller liknande måste man nog få ta sin tid att bara tycka synd om sig själv. Men det blir lätt en nedåt gående spiral som kan drar ner en.
Så vad fan gör man?
Det gäller att hitta balans, I alla situationer och förhållanden, oavsett karaktär. När ensamheten sköljer över en så blir allt så svårt men man måste bita ihop och försöka hitta nya sätt att tackla vardagens alla krav. Man får ta en sak i taget och man får prioritera, och hoppas att man väljer rätt. Men stunden innan man faller i sömn är den stunden då tankarna kommer ifatt. Just den stunden, då ensamheten är som mest påtaglig kanske är den värsta och det är just den stunden som kan få vara jobbig. Låt inte ensamheten vara det som står skrivet i pannan när du går till skolan, när du är på fest, när du träffar dina vänner. Låt ensamheten vara något du tar itu med de sista minuterna innan du försvinner in i sömnen och drömmarna där all den påtagliga ensamheten omvandlats till lycka och inget annat en just det.
// noper, ahtjenare
Dom säger ju att delad glädje är dubbel glädje. Något som strider mot min alldeles för dominerade känsla för rimlighet. Delar man något så halveras det, oftast. Kan man verkligen vara så här splittrad? Kan man verkligen känna ensamheten som något positivt samtidigt som man bara vill bort från det, till närheten?
Ensamhet kan vara en fruktansvärt flyktigt och tillfällig känsla. Men ibland så överhängande att man inte står ut. Nyckeln är att hitta en trygghet, att finna närheten genom vänner, att försöka sysselsätta sig och skingra tankarna i den mån det går. Men som sagt så får man inte glömma den närheten som man finner i vardagen, hos familj och vänner. Kanske har man blivit för bortskämd? Börjar man ta all den närheten för given och är det verkligen så ensamt som man intalar sig själv?
Intellektet och våran psykiska förmåga att tycka synd om oss själva är ganska stor och jag tror att just den förmågan, den psykiska, påverkar oss allt för mycket ibland. Självklart är det psykiska inte på låtsas men man kanske inte ska tycka så synd om sig själv, eller?
Till en viss mån måste man bry sig om sig själv, med betoning på ?till en viss mån?. Efter att ha tagit sig ur ett förhållande eller liknande måste man nog få ta sin tid att bara tycka synd om sig själv. Men det blir lätt en nedåt gående spiral som kan drar ner en.
Så vad fan gör man?
Det gäller att hitta balans, I alla situationer och förhållanden, oavsett karaktär. När ensamheten sköljer över en så blir allt så svårt men man måste bita ihop och försöka hitta nya sätt att tackla vardagens alla krav. Man får ta en sak i taget och man får prioritera, och hoppas att man väljer rätt. Men stunden innan man faller i sömn är den stunden då tankarna kommer ifatt. Just den stunden, då ensamheten är som mest påtaglig kanske är den värsta och det är just den stunden som kan få vara jobbig. Låt inte ensamheten vara det som står skrivet i pannan när du går till skolan, när du är på fest, när du träffar dina vänner. Låt ensamheten vara något du tar itu med de sista minuterna innan du försvinner in i sömnen och drömmarna där all den påtagliga ensamheten omvandlats till lycka och inget annat en just det.
// noper, ahtjenare
Kommentarer
Trackback
