luftbubbla
Okej, okej, okej. Ett långt telefonsamtal med en speciell någon och jag känner motivationen. Jag känner motivationen till at prata lite allmänt om, jag har ingen aning om vad faktiskt men om något!
Tänk er att krypa in i ett klaustrofobiskt litet hål, kan du känna paniken? Allt som omger dig är väggar som tillsammans med all koldioxid du andas ut ser till att syrebubblan blir ytterst liten, där har du en vanlig skoldag! I alla fall är det den känslan som dominerar min så kallade ?fritid? för tillfället! Skit samma, någonstans där i något litet hörn av det klaustrofobiska utrymmet där syrebubblan finns så känner jag hopp, jag känner hopp om framtiden trots motstridigheter som präglat min alldeles för ofantligt jobbiga vardag sen månader tillbaka. Detta tack vare alla underbara människor som finns där för att prata, som finns där bara för att finnas där som de underbara människor de är.
Allt jag vill för tillfället är att hitta världens minsta etta, dela lägenheten med alla de här speciella, ända tills den här klaustrofobiska känslan jag beskrev gör sig påmind igen. Vet ni vad, det underbara är att hoppet jag känner i syrebubblan är de här människorna så syrebubblan skulle vara oändligt stor eftersom dessa människor, individer är oändliga för mig, min själ och mitt hjärta. Vi skulle klara att andas i det klaustrofobiska utrymmet!
Mig, min själ och mitt hjärta skulle sen ligga i den lilla ettan med alla andra som för länge sedan somnat och vi tre skulle ligga där och röka örtcigaretter, ni vet sådana as coola som man inte får någon nicco-kick av?
Mig, min själ och mitt hjärta skulle lyssna till ?While you were sleeping?, ni vet låten av Elvis Perkins, han ifrån Okkervil River.
Vi skulle i alla fall ligga där och lyssna och somna. Själen, hjärtat och jag.
Till alla underbara, ta hand om er!
Tänk er att krypa in i ett klaustrofobiskt litet hål, kan du känna paniken? Allt som omger dig är väggar som tillsammans med all koldioxid du andas ut ser till att syrebubblan blir ytterst liten, där har du en vanlig skoldag! I alla fall är det den känslan som dominerar min så kallade ?fritid? för tillfället! Skit samma, någonstans där i något litet hörn av det klaustrofobiska utrymmet där syrebubblan finns så känner jag hopp, jag känner hopp om framtiden trots motstridigheter som präglat min alldeles för ofantligt jobbiga vardag sen månader tillbaka. Detta tack vare alla underbara människor som finns där för att prata, som finns där bara för att finnas där som de underbara människor de är.
Allt jag vill för tillfället är att hitta världens minsta etta, dela lägenheten med alla de här speciella, ända tills den här klaustrofobiska känslan jag beskrev gör sig påmind igen. Vet ni vad, det underbara är att hoppet jag känner i syrebubblan är de här människorna så syrebubblan skulle vara oändligt stor eftersom dessa människor, individer är oändliga för mig, min själ och mitt hjärta. Vi skulle klara att andas i det klaustrofobiska utrymmet!
Mig, min själ och mitt hjärta skulle sen ligga i den lilla ettan med alla andra som för länge sedan somnat och vi tre skulle ligga där och röka örtcigaretter, ni vet sådana as coola som man inte får någon nicco-kick av?
Mig, min själ och mitt hjärta skulle lyssna till ?While you were sleeping?, ni vet låten av Elvis Perkins, han ifrån Okkervil River.
Vi skulle i alla fall ligga där och lyssna och somna. Själen, hjärtat och jag.
Till alla underbara, ta hand om er!
Kommentarer
Postat av: Sanna
Ha en bra dag:)
Trackback
