noper

Jag satt på tåget ikväll på väg hem från en liten tillställning inne i stan. Nördig som jag ibland är satt jag fastlimmad i tidningen Fokus och läste någon artikel om det kommunistiska Kina (snacka brutal diktatur!). Framför mig satt ett litet mysigt gäng som påminde mig, till sättet de pratade på och framför allt det dem pratade om, om när jag gick i sexan! Vilka tider!

Livet kretsade verkligen runt skolan, man visst ingenting om samhället. Samhället var skolan. Den trygga, skyddade lilla verkligheten man levde i var så underbar. Shit, jag kommer ihåg första skoldagen i sjuan, där någon praktiskt taget skrek i ens öra: ?Välkommen till verkligheten!?.
Jag kommer ihåg hur stor men ändå så liten man kände sig! Svår känsla att komma ifrån för jag tycker man ständigt under sin skolgång tänkt hur mogen man är. När jag nu ser tillbaka på det som varit inser jag vilken liten tönt man var! En liten grabb, som så många andra, som försöker vara någon han verkligen inte är i hopp om att hitta sin verkliga identitet. Jag antar att det är det alla genomgår under skoltiden, mognaden. Vilken avsevärd skillnad det blir när man börjar gymnasiet och vilken härlig känsla det blir när man känner att man funnit sig själv, vem man är, sitt rätta jag!

Dags att sova, sov gott!