Maskiner med liv
I ren frustration och ångest över allt jag måste hinna med trycker jag ner knappen till spisen. Jag vet vad som måste göras, Havregrynsgröt. Ingredienserna är givna: Havregryn, dubbelt så mycket vatten och sen den klassiska "en nypa salt".
Om den där J#@´V¤A spisen bara skulle kunna fungera för en gångs skull.
I ett rent, fullständigt ärligt försök och i hopp om att få en god tillagad frukost ger jag mig på mikrovågsugnen. Naturligtvis vill den också göra min morgon lika olidlig. Lika olidlig som när man har onaturligt bråttom till bussen men man bara måste in på konsum och handla först. Väl i kassan strular kassaapparaten och i ren frustration får man lämna ifrån sig alla varor och tok springa till bussen som man ändå missar och där av allt slit i onödan.
Precis så frustrerande var den här morgonen, det fick mig också att fundera. Har maskiner liv? Naturligtvis inte men ibland blir allting bara så påtagligt, så uppenbart struligt bara för att man har så bråttom. Kanske är det så att vi människor, varje individ, lever efter så pressade tidsscheman att vi sakta men säkert börjar ändra och anpassa våra livsstilar så pass mycket efter maskiner av alla dess slag att vi själva börja utvecklas till maskiner. Till maskiner med liv, allt för beroende av teknologin och klockans sekund-, minut- och timvisare.
Och vad ska man göra? Jag tänker i alla fall fortsätta koka havregrynsgröt och njuta av den på mornarna tills den dagen kommer då kroppen inte består av kött och blod utan av metall och elektricitet. För vad kan vi egentligen göra, jag känner bara att, fan skit i tidspressen ibland och njut, njut av det underbara faktum att vi faktiskt är av kött och blod och att vi faktiskt är mänskliga och känner saker.
Vi är maskiner med liv, men vem bryr sig?
Om den där J#@´V¤A spisen bara skulle kunna fungera för en gångs skull.
I ett rent, fullständigt ärligt försök och i hopp om att få en god tillagad frukost ger jag mig på mikrovågsugnen. Naturligtvis vill den också göra min morgon lika olidlig. Lika olidlig som när man har onaturligt bråttom till bussen men man bara måste in på konsum och handla först. Väl i kassan strular kassaapparaten och i ren frustration får man lämna ifrån sig alla varor och tok springa till bussen som man ändå missar och där av allt slit i onödan.
Precis så frustrerande var den här morgonen, det fick mig också att fundera. Har maskiner liv? Naturligtvis inte men ibland blir allting bara så påtagligt, så uppenbart struligt bara för att man har så bråttom. Kanske är det så att vi människor, varje individ, lever efter så pressade tidsscheman att vi sakta men säkert börjar ändra och anpassa våra livsstilar så pass mycket efter maskiner av alla dess slag att vi själva börja utvecklas till maskiner. Till maskiner med liv, allt för beroende av teknologin och klockans sekund-, minut- och timvisare.
Och vad ska man göra? Jag tänker i alla fall fortsätta koka havregrynsgröt och njuta av den på mornarna tills den dagen kommer då kroppen inte består av kött och blod utan av metall och elektricitet. För vad kan vi egentligen göra, jag känner bara att, fan skit i tidspressen ibland och njut, njut av det underbara faktum att vi faktiskt är av kött och blod och att vi faktiskt är mänskliga och känner saker.
Vi är maskiner med liv, men vem bryr sig?
Kommentarer
Trackback
