Någonstans i Bagdad

Allt kanske var lite för perfekt, vad vet jag, men det gjorde mig ingenting. Perfekt är bra. Solen kämpade med att tränga igenom trädets alla löv bara för att nå fram till min kritvita hud. Gjorde mig ingenting. Samma sol träffade en svart vit själ lika skör och kanske något oskuldsfull som jag. En svart vit själ och jag kände samhörighet. Gjorde mig ingenting

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0