noper

Jag vill be om förlåtelse till er som trott och hoppats att ni ska få mer sanningsenliga och verklighetstrogna inlägg från den här bloggen. Det ligger å andra sidan alltid sanning i inläggen men kanske inte så raka och verklighetstrogna, mycket är relaterat till drömmar och känslor men det finns alltid en sanning, ville bara få det uppklarat. Här kommer ett till inlägg som kanske får er att vilja finna sanningen, det verklighetstrogna, drömmen, känslan eller bara det som får er att vilja sätta på en melankolisk låt och försöka förstå:


Folk sa att vi var oskiljaktiga , att vi var en individ. Jag ville egentligen bara glömma allt som sagts och gå vidare men det ville inte dem och verkligen inte hon. Vi stannade i timmar framför mörkret och tittade ut mot det som var vårat, ett hav av svarta nyanser. Nyanserna som klädde mig perfekt. Kanske var det min fylla som talade men hon var vacker, vi satt där på parkbänken och väntade, försökte fånga upp något annat än mörker.
Ensamheten tog över och visade sig, där på andra sidan sjön gick den vackra gestalten ensam i det som inte längre var mörker utan en nyans av morgonsolen.

Jag sprang efter, tog tag i ensamhetens hand och promenerade i timmar med henne. Tystnaden talade och när vi skiljdes åt fann jag dig ihop krupen i ett hörn, fann mig själv sittandes bredvid dig.