noper

Egentligen är jag inte redo att reflektera och känna efter, att känna. Känna det kan jag nog trots allt. Han förde vi följde, när Teitur spelade stod världen still, min värld.
Jag hänfördes av denna snälla pop som på ett varmt och milt sätt (som te) fick mig att sjunka ner i min stol en stund, där i skuggan av allt strålkastarljus mitt bland alla andra.
I skuggan som jag så tryggt och säkert gömde mig i hittade jag kärlek, glädje, sorg, ensamhet och massa andra sköna saker. Senare snodde jag med mig dem hem, har gömt dem i själen!

För att ni ska förstå så vill jag ge något tillbaka, ni vet egentligen inte vad det är ni ska förstå men det gör inget.

När man är tillräckligt insnöad på musik så når man för eller senare, förhoppningsvis, fram till en punkt då man inser att ibland kanske det enkla är bäst. Enkla texter, enkel musik som fångar ens hjärta. När du då har något enkelt är det så lätt att bara experimentera med allt, med hela din själ. Teitur gör det. Bakom allt det här enkla finns ändå ett djup som får en att fortsätta lyssna, det är det hänförande i all hans musik.

Egentligen kan jag inte ge något tillbaka förutom den respekt och kärlek som alla i min omgivning ger mig och som jag försöker ge tillbaka. Lyssna och fångas, kanske inte i en skugga av ett strålkastarljus men av rösten som ger något.

Till alla som kanske förstod


// tack så hemskt mycket för kommentarerna, fortsätt gärna, speciellt du med kärleksté tävlingen (love it)!