noper

Utanför fönstret speglar sig konturerna av träden mot det kristallklara mälarvattnet. Som så många gånger förr låter jag mig påverkas av musiken som strömmar ut i rummet från högtalarna när jag sitter och tittar ut mot det vidöppna blå. Som så många gånger förr låter jag mina slocknande och naiva ungdomsdrömmar ta med mig på äventyren som skulle vara mina framtidsdrömmar, min verklighet.
Jag vet i och för sig inte om dem kommer slockna, det är trots allt ungdomsdrömmarna som får mig att fortsätta.

Kanske är det min ungdomsodödlighet som börjar slockna, är jag dödlig?

Jag minns så väl en promenad efter en fest som för länge sen haft sin sista dans, som för länge sen skrivits till historian som en fest i mängden som man inte kommer komma ihåg, jag kommer inte ihåg. Men jag kommer ihåg den händelserika morgonpromenaden från festen kl halv 6 på morgonen.
Vi var två själar ute i morgondiset som så många gånger förr. Vi var två själar som något år tidigare precis funnit varandras vänskap. Vi var två själar som så många gånger förr sjungit av lycka ovetandes om vad framtiden skulle utvisa. Vi var två själar som andades visioner.
Det var något speciellt, vi var odödliga, vi var den odödliga ungdomen som uppenbarat sig i så många andra själar förut.
Jag vet inte vad det var som gjorde det men jag minns bara ren lycka och det ögonblicket är odödligt, men jag är dödlig.
Jag vet inte om jag fruktar det eller om jag ska frukta det framtiden utvisar men jag andas inte längre samma visioner, mina ungdomsdrömmar.

Kanske lite då...

Till visioner och levande drömmar