noper

Jag vet inte någonting längre, allt har känts så bra på senaste tiden, men minnen river upp sår och fan, ibland mår man så jävla dåligt. Allting kan verkligen suga så hårt ibland. Jag strosade runt inne på rummet och lyssnade på Andrew Bird tidigare ikväll. Jag visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen, kunde inte sitta still, varken röra mig eller känna. Jag kände bara att jag var tvungen att gå ut, göra någonting.
Det är verkligen vad mitt liv präglats av allt för mycket den senaste tiden. Jag kan inte ta det lugnt längre, måste sysselsätta mig för att glömma, men vad är det jag ska glömma?

Skit samma, sitter framför teknologin nu och försöker vara fyndig, poetisk eller jag tror nog mer att jag försöker vara någon. Lite sorgligt.
Att blogga är bara skit! Ingen bryr sig ändå, man vill bara synas och få sin röst hörd bland alla som inte bryr sig! Men jag gillar det, har alltid gillat att vara någon bland dom som försöker, att försöka.
Shit vad jag försöker hela tiden.

Försök förstå i alla fall, mitt liv är inte skit, allt handlar om stunden och det faktum att jag valt att deppa till musik som får mig tårögd. Jag älskar det! Inte att deppa men musik som får mig tårögd! Känslan är obeskrivlig, vemod är något speciellt.

Nej nu ska jag förföras av vackra toner från vackra röster som gillar vemod som jag.

Till tårögda stunder