Alltid
Med tysta steg gick jag förbi alla minnen ännu en gång. Stigen som alltid står i skugga, lampan som alltid är trasig och tokiga tanten som står där och bara är allmänt tokig. Nostalgi, javisst men något mer också. Varje gång är det någon ny musik som lämnar avtryck och på något sätt frodas nya minnen trots att lampan står där precis likadan som då, den gången. Det gnager lite att tänka på hur mycket man växt till sig. Visst jag skulle inte vilja vara någon annanstans men ändå, när man var liten vilken känsla. Det gnager som sagt.
Roligt att tänka på är vilken gigantisk stig, lampa och tokig tant man tyckte det var när man var 70 centimeter kortare, jag gläds åt tanken att jag inte längre fruktar det gigantiska.
Ikväll ska jag nostalgiskt gå förbi allt det här igen...
Vi ses vid stigen
