noper

En blomma tar sin form två decimeter från min säng. Den starka ljusgula färgen som så länge, eller kanske inte så länge, lyst upp rummet och min vardag börjar få nyanser av gult och den så starka färgen är inte längre vad den varit.
Har aldrig klarat av att hålla saker vid liv, i alla fall inte blommor.

Hade en kaktus en gång och den höll sig fan i 6 år (behövde inte vattna!)

Det jag vill säga, komma till, är att allt som kommer in på mitt rum dör. Kärlek, smärta, ondska, själar, orättvisa, fint, fult, vackert, skönhet, saker...

... och blommor förstås.

Till och med kaktusen dog (va fan!), ens inte det kan jag hålla levande. Antar att det är det svåra, att hålla saker vid liv. Förlåt, lyssnar på skivan Blood on the tracks, blir lite sentimental.
För övrigt sa du att du gillade den här låten. Försöker hitta dig där, mitt i någonstans. Någonstans där du är försöker jag förstå.

Att hålla saker och ting levande, måste nog börja vattna mer. Det är det som är tricket va, att vattna?
Men jag vattnar ni behöver inte oroa er så länge det inte handlar om blommor förstås!

Till levande blommor, stay alive!

Gårdagen var en dag av shopping, kaffe och senare på kvällen, Skins.
Shoppingen bestod av ett par solglasögon som absolut inte kunde skrika mer indie-klyschig skit, fast dem var snygga och det är skönt att vara en klyscha ibland! Sen blev det Blood on the tracks med Bob Dylan som var tvungen att införskaffas till skivsamlingen!

Kvällen var ett beroendeframkallande piller, såg ett Skins avsnitt och blev lika kär som första gången jag såg det, sen vandrade jag hem längst kullar och berg med en måne vars strålar trängde igenom de mörka molnen och hittade mig där, gåendes i mörkret.

Jag hade också ett samtal via mobiltelefonen med en vän och allting summerades med den poetiska raden ur en grym låt:

I wondered how the same moon outside over this Chinatown fair
Could look down on Illinois and find you there ? Tom Waits

Ni kanske undrar vad som hände igår, antagligen inte men jag är på ett sådant humör att jag måste skriva lite slumpvalda känslor!
Min underbara pappa knackade på dörren i morse, han möttes direkt av en osande bakisånga som låg som ett täcke, eller kanske mer som en dimma, i mitt rum. Han insåg vad som måste göras så han vände om och kom tillbaka inom loppet av 10 sekunder med ett stort glas apelsinjuice och sa: C-vitamin är bästa kuren när man är bakfull, det är fett också. Jag går och gör en varm macka med massvis av ost på.

Och det gjorde susen, mår prima nu, eller ja, jag mår bättre i alla fall!
Kvällen igår var underbar! Skakade rumpa till morgonkvisten med mina vänner och allt avrundades med att jag åkte för långt, alldeles för långt, med nattbussen. Jag missade busshållplatsen. Tror jag hamnade i någon sorts psykos mellan Jakobsberg och kungsängen!

Nåja. . .

Måste tillägga och ge mitt hjärta till alla som ville göra min kväll så lyckad igår. Det betydde och betyder så hemskt mycket för mig!

Ta hand om er

Jag minns starkt när jag och två mycket nära vänner stod på en balkong i Solna förra nyår. Jag minns hur uppspelta vi alla var, det här var året då allt skulle hända. Vi skulle fylla arton och någonstans så kunde man känna lukten av ett lyckat år redan då.

Sommaren -07 var den absolut bästa sommaren i mitt liv och känslan var obeskrivlig när man gick runt och var nykär 24/7. Oförglömliga stunder och minnen som kommer vila i mitt hjärta och min själ för alltid.
Tro inte, att bara för att mitt år var perfekt, så ska varje dag ha varit perfekt. Det är som med allt överhuvudtaget, ett samhälle är inte perfekt men strävan efter det perfekta gör det någorlunda bra! Samma sak med ett bra år, allt är inte någon dans på rosor (var tvungen att använda det klassiska uttrycket) men de starka minnena jag har, de dagarna när jag var lycklig så var jag verkligen lycklig.

Som alltid så spenderar jag min dag med att lyssna på massvis av Jeff Buckley, för han är min kung! Så nu ska jag vara nitton och ta precis lika lite ansvar som jag gjorde innan jag blev arton!


Ha den bästa dagen i era liv

Alldeles för matt i kroppen för att överhuvudtaget röra mig ur sängen låg jag som sten i två timmar, tittade upp i taket. I taket såg jag två män springa för livet, antar att jag var i tillståndet mellan dröm och verklighet, Kungsgatan. Perfect day med Lou Reed fick hänföra mig medan jag låg där drömmandes eller vad det nu var. Repeat knappen var intryckt så jag behövde inte oroa mig för att låten skulle ta slut, tror jag trycke på repeat knappen till drömmen också för fan vad dom sprang, de där männen.

Någonstans där i mellan fick jag ett telefonsamtal, när jag vaknade visste jag inte om det var en del av dröm eller verklighet. Senare fick jag veta att verklighet var fallet.

Massvis eller rättare sagt tonvis med läxor kallar så ska inte uppehålla mig vid bloggen. Fortsätt kommentera!

Till drömmaren

Efter vissa motstridigheter bestämde jag mig för att gå ut på - söka jobb ? äventyr idag. Jag var överallt, från platta Skåne i söder till kyliga Norrland i norr. Jag slet och efter några timmar kände jag mig nöjd över vad jag åstadkommit, Megastore vid plattan.
Jag vände hem och efter en lång resa gjorde jag mig belönat av en kaffe, den smakade smaskens!

Till äventyrare

Så nu sitter man här igen, efter några timmars frihet i hemmet och en allt för trött jag så bestämmer jag mig för att bidra med ännu ett spontant och poetiskt blogginlägg.

Att vakna upp och märka att man har huset helt för sig själv var ett grymt skönt konstaterande jag gjorde i morse. Musikvolymen på max, dansandes i filsingar till lättsmält pop, det är sant. Där var jag, utnyttjade varenda yta till att bara vara.
Frukost fick bli en total rensning av kylskåpet. Sen låg jag där på golvet mätt som in i helvete och lyssnade på Hot chips senaste som är övergrym!

Hela morgonen har sin förhistoria i en hel grym kväll igår som var en blandning av 50årsfirande, magkrampsskrattattack och en total rensning av varenda skylt på tunnelbanans röda linje från Mariatorget till T-centralen. Skyltarna finns för övrigt att hämta hos min galne vän Mr. X!

Det poetiska av mig vill avsluta detta blogginlägg med att säga ta hand om er, nu ska jag fortsätta använda varenda lediga yta på huset!

Till er som gillar att dansa

Jag vet inte någonting längre, allt har känts så bra på senaste tiden, men minnen river upp sår och fan, ibland mår man så jävla dåligt. Allting kan verkligen suga så hårt ibland. Jag strosade runt inne på rummet och lyssnade på Andrew Bird tidigare ikväll. Jag visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen, kunde inte sitta still, varken röra mig eller känna. Jag kände bara att jag var tvungen att gå ut, göra någonting.
Det är verkligen vad mitt liv präglats av allt för mycket den senaste tiden. Jag kan inte ta det lugnt längre, måste sysselsätta mig för att glömma, men vad är det jag ska glömma?

Skit samma, sitter framför teknologin nu och försöker vara fyndig, poetisk eller jag tror nog mer att jag försöker vara någon. Lite sorgligt.
Att blogga är bara skit! Ingen bryr sig ändå, man vill bara synas och få sin röst hörd bland alla som inte bryr sig! Men jag gillar det, har alltid gillat att vara någon bland dom som försöker, att försöka.
Shit vad jag försöker hela tiden.

Försök förstå i alla fall, mitt liv är inte skit, allt handlar om stunden och det faktum att jag valt att deppa till musik som får mig tårögd. Jag älskar det! Inte att deppa men musik som får mig tårögd! Känslan är obeskrivlig, vemod är något speciellt.

Nej nu ska jag förföras av vackra toner från vackra röster som gillar vemod som jag.

Till tårögda stunder

Nu ska ni få höra: Varma sockor, te, spontana tankar, en harmonisk jogging runda, dova lyktor som speglar sig mot vattnet, är vad som präglat denna fantastiska dag.
Jag bortser från allt det jobbiga, allt det fantastiska är så mycket mer värt att nämna.

Varma sockor ja, det är något som tar mig till himlen, kombinerat med te så får jag till och med träffa gud! Speciellt efter en skön jogging runda längst vattnet på kvällen så är det extra skönt med sockorna. Det är helt sjukt hur mycket man kopplar av och får tid till att tänka på något annat än saker som är stressrelaterat, man får tid till sig själv! Att bara springa och koppla av tillsammans med naturen (det är helt sjukt vad underskattat det är) är bland det bästa jag vet. Av någon anledning så glömmer jag bort det ibland, varje gång hamnar jag i någon sorts psykos av TV-tittandes degning. Så fort jag kommer ut så känner jag orken och energin till allt.
Det imperialistiska samhället som vi faktiskt lever i får än att glömma naturen ibland och vilken övernaturlig kraft den i många avseenden har.

Det fantastiska

Jag vet inte om ni märkt det men veckan som gått har varit väldigt stressig och det kanske är därför jag suger åt mig allt som får mig att tänka bortom allt det jobbiga, allt det påfrestande.

För övrigt träffade jag en man idag. Jag kom små springandes på väg till tåget, någonstans på vägen tappade jag andan och hur mycket jag än letade så kunde jag inte hitta den. Han frågade mig vad det var som var fel och jag berättade. När han hade lyssnat färdigt hjälpte han mig krypandes att hitta tillbaka till det jag tappat, andan.

Till den som gillar varma sockor och te

Ett lugn börjar infinna sig i min vardag, vet inte vad det beror på men kanske gårdagens stämningsfyllda besök på Södra teatern, mitt i all stress, gjorde susen. Kanske är det för att jag vart i sådana här situationer allt för ofta.

Måste akta mig trots allt, rutin är inte alltid bra.
Med värme och kärlek säger jag god natt och sov gott, känner att jag inte vill rubba min så lugna sinnesfrid för tillfället med ett allt för sent bloggande.
Ta hand om alla i er omgivning man vet aldrig vem som försöker ropa efter hjälp.

Till dig som kanske eller i alla fall försöker slappna av i den här stressanpassade världen

Egentligen är jag inte redo att reflektera och känna efter, att känna. Känna det kan jag nog trots allt. Han förde vi följde, när Teitur spelade stod världen still, min värld.
Jag hänfördes av denna snälla pop som på ett varmt och milt sätt (som te) fick mig att sjunka ner i min stol en stund, där i skuggan av allt strålkastarljus mitt bland alla andra.
I skuggan som jag så tryggt och säkert gömde mig i hittade jag kärlek, glädje, sorg, ensamhet och massa andra sköna saker. Senare snodde jag med mig dem hem, har gömt dem i själen!

För att ni ska förstå så vill jag ge något tillbaka, ni vet egentligen inte vad det är ni ska förstå men det gör inget.

När man är tillräckligt insnöad på musik så når man för eller senare, förhoppningsvis, fram till en punkt då man inser att ibland kanske det enkla är bäst. Enkla texter, enkel musik som fångar ens hjärta. När du då har något enkelt är det så lätt att bara experimentera med allt, med hela din själ. Teitur gör det. Bakom allt det här enkla finns ändå ett djup som får en att fortsätta lyssna, det är det hänförande i all hans musik.

Egentligen kan jag inte ge något tillbaka förutom den respekt och kärlek som alla i min omgivning ger mig och som jag försöker ge tillbaka. Lyssna och fångas, kanske inte i en skugga av ett strålkastarljus men av rösten som ger något.

Till alla som kanske förstod


// tack så hemskt mycket för kommentarerna, fortsätt gärna, speciellt du med kärleksté tävlingen (love it)!

Vad gör jag här? Det är så fruktansvärt självklart att jag ska sitta fastklistrad i allt plugg men jag har ingen motivation. Det är sjukt egentligen, har bara en termin kvar och jag orkar inte hålla ut. Hur dum får man vara?
Jag nöjer mig med att flyga iväg drömmandes till tonerna av den fantastiska Teitur för tillfället, orkar inte något annat.
För övrigt nalkas det konsert imorgon, javisst är det så. Ska bli sjukt underbart att se denna fantastiska man Teitur på scen.

Södra teatern sägs var ett cozy ställe så vi hoppas på att det sägs rätt, eller jag hoppas i alla fall på det.

Jag hatar verkligen skolan för tillfället, eller egentligen gör jag inte det, hatar bara mig själv.
Hitta motivationen åt mig snälla!

Tänker vara arg till tonerna av ?Just? med Radiohead hoppas ni klarar av allt som har med stress att göra för tillfället och sov så sjukt underbart och gott kära medmänniskor!

// en ensam och förtvivlad röst i natten

Så där satt man, ensam i Örebro. Jag hade belägrat mig på en parkbänk med min weekday-påse (jag är bara så inne) och till stroferna av ?Ensammast i Sverige?, passande nog, så satt jag där med min klimatångest över att jag konsumerat alldeles för mycket plast den här helgen.
Helgen som annars varit alldeles underbar har kretsat runt djupa samtal med fantastiska och beundransvärda människor. Studentlivet verkar lockande!
Med ett nalkandes studiebidrag funderar jag på att röra mig in till stan och weekday imorgon och belöna mig med en skjorta. För er som ska till arvika och undrar hur han har råd, så säger jag bara att där ryker fonderna för den biljetten.

Förlåt mamma, förlåt pappa.

Lite mer om Örebro. Weekday-påsen och jag bestämde oss för att leta reda på något ställe där vi kunde käka. Sen jag bestämde mig för att börja ? eller i alla fall försöka ? nötköttsvägra (visste ni att det går åt mellan femtio- till hundratusen liter vatten för att framställa 1 kg köttfärs? Sjukt!) så har mitt annars så givna val (Big Tasty på donken) blivit tvunget att prioriteras bort, så det har gjort allting så svårt.
Det slutade med att vi delade på en varmkorv (mättat fett, wohoo) med allt på. Gott var det.

Ta hand om er fina medmänniskor

(förlåt för mitt verbala ordförbruk och ordet Weeekday, ska inte upprepas)

Spontanitet är lite av vad dagen har erbjudit mig. Efter 8 timmars sömn kämpade jag mig upp kl 9 i morse. Det följdes av en snabb visit till min systers skola. Därefter bestämde vi oss för en kaffe på ett fik några minuter ifrån. Allt slutade med att jag så småning om efter några timmar på fiket, följde med en bekant upp på ett tak där vi drack öl och pratade i timmar om allt.

Samtalets väsentliga fråga var hur det kommer sig att man ibland blir så starkt dömnd av vänner och bekanta för att man bryr sig om frågor som politik och globaluppvärmning.
Det är som att det är fel, har vi blivit så egocentriska och självupptagna att vi till och med tar avstånd från de som faktiskt bryr sig. Jag blir irriterad när ens vänner ibland dömmer än för att man tycker någonting, jag försöker i alla fall tycka något. Jag är inte bäst på det, inte smartast heller men jag bryr mig om vad som händer runt om i världen.
Förr var det inne att tycka om politik, att bry sig om samhället och nu är det nästan tabu att tycka något om politik eller i alla fall ha kunskapen om något inom det.
Folk röstade på Alliansen för att de la fram vissa punkter som de ville förändra samhället på. Nu sitter dem i regeringen och har gjort precis det dom sa att dom skulle göra och helt plötsligt rasar derars opinionssiffror. Varför? Jo för att folk skapar sig en bild av hur samhället ska fungera men dem lyssnar inte. Eller rättare sagt dom lägger inte ner tid på att överhuvudtaget sätta sig in på vilka möjliga skilnader det blir om det blir ett makt skifte. Ingen lyssnade på vad Alliansen hade att erbjuda man lyssnade bara på att de inte gillade Göran Persson.

Skit samma, det har vart en grym dag! Ta hand om er och ha en trevlig helg!

När verklighet blir en surrealistisk overklighet i verkligheten. När frågorna blir för många och svaren för få så svävar vi iväg och drömmer oss bort till tidlösa platser där vi är för evigt unga. Unga, det är det vi vill vara, för alltid.

För alltid

Vi vill vara den tidlösa förevigade musiken som tar oss till det tidigare nämnda.

Det tidlösa

Så vart hamnar vi då? Vi med visioner om att drömmar ska bli till verklighet eller att verkligheten blir till en evig dröm. Vi är trots allt en del av oändligheten.
Är det så enkelt? Är vi bara en del av oändligheten? Jag hoppas inte det. Visst finns det något andligt, det måste finnas något andligt. En högre makt.

Underskatta aldrig den som söker. Glöm aldrig den som försöker finna.

Jag är överväldigad och mycket beror det på den otroligt sköna dagen som präglats av vårpromenader, Teiturs senaste ?The singer? och allmänt glada människor. Mitt i allt det här så har jag funderat mycket på våran generations ungdom hur sjukt bra ställt vi har det. När jag tänker efter kan jag också känna en besvikelse över hur vi behandlat det vi har, så illa.
Det är många faktorer som spelar in, självklart, men jag kan känna en stark oro inför framtiden.

När mina föräldrar var unga så var direktiven solklara; Upp till kamp!
Javisst, det var politikens år, sjuttiotalet. SSU, det handlade om förändring, en våg av missnöje strök genom sjuttiotalets ungdom. Man hade mål med framtiden, man skulle förändra så att kommande generationer skulle få det bättre ställt. Och visst har vi det bättre ställt? Kom inte nu med någon kommentar om alla jävla I-landsproblem ni möjligtvis kan ha, det hör inte hemma här. Att ni har I-landsproblem visar ju bara att ni har det bra ställt.

Min spontana känsla med allt det här är att idag så handlar det om att leva ut till fullo, skit i karriären, skit i alla andra, du ska ha kul det är ju huvudsaken! Man vill ju inte ha något tråkigt kontorsjobb, man vill ju leva!
Jag vet, lite överdrivet men det ligger en sanning i det. Vi svenska ungdomar är så bortskämda att det känns som vi slutat prioritera saker som var givna förut, t.ex. politiken, skolan osv.
Jag säger inte att det är fel att leva ut på det sättet vi idag gör, vi har ju trots allt fått förmånen att kunna leva så gott tack vare tidigare generationers slit, men vi visar ingen tacksamhet, varken mot dem eller mot framtida generationer.
Ta skolan som exempel, idag handlar det om att klara sig med nöd och näppe, så länge jag har godkänt i alla ämnen så är det lugnt. Sverige är idag ett land som ligger långt efter i matematik och alla NO ämnen. Det är oroväckande för den framtida utvecklingen och man kan se att andra länder kommit i kapp och gått förbi när det gäller det intellektuella planet.
Nu ska jag inte lägga all skuld på oss och vårat ansvarslösa beteende, skolpolitiken och utbildningen av lärare har varit dålig en längre tid nu och där krävs det förändringar av de högre makterna i samhället.

Apropå samhället?

Ur ett perspektiv skulle jag kunna tänka mig att klandra samhället för hur det har utvecklats. Jag kan känna att ungdomar i allmänhet inte har något att sträva efter, vi känner att vi har allt. Vi strävar efter pengar och saker som gör oss ?lyckliga?, vi har blivit giriga. Samhället ger oss inte den där knuffen ut i verkligheten som säger: ?Kom så förändrar vi världen?. Utan istället säger den: ?Kom så hjälper vi dig att finna nyckeln till ett bra liv?.

Å andra sidan så har vi nu kanske fått våran strävan efter något bättre, klimatfrågan. Det är ju trots allt vi som kommer påverkas av det. Det är vi som måste se till att frågan och problemet finner en lösning i framtiden. Men arrogansen skulle jag kunna säga står lite i vägen för tillfället, vi vill inte veta av det, det är för jobbigt att tänka på. Men det är något jag hoppas kommer förändras på i framtiden.

För övrigt så har helgen vart underbar! Filmkvällar med vännerna och en underbar final i engelska ligacupen som mitt hjärtelag Tottenham tog hem!

Ta hand om er ansvarsfulla!

Jag satt på tåget ikväll på väg hem från en liten tillställning inne i stan. Nördig som jag ibland är satt jag fastlimmad i tidningen Fokus och läste någon artikel om det kommunistiska Kina (snacka brutal diktatur!). Framför mig satt ett litet mysigt gäng som påminde mig, till sättet de pratade på och framför allt det dem pratade om, om när jag gick i sexan! Vilka tider!

Livet kretsade verkligen runt skolan, man visst ingenting om samhället. Samhället var skolan. Den trygga, skyddade lilla verkligheten man levde i var så underbar. Shit, jag kommer ihåg första skoldagen i sjuan, där någon praktiskt taget skrek i ens öra: ?Välkommen till verkligheten!?.
Jag kommer ihåg hur stor men ändå så liten man kände sig! Svår känsla att komma ifrån för jag tycker man ständigt under sin skolgång tänkt hur mogen man är. När jag nu ser tillbaka på det som varit inser jag vilken liten tönt man var! En liten grabb, som så många andra, som försöker vara någon han verkligen inte är i hopp om att hitta sin verkliga identitet. Jag antar att det är det alla genomgår under skoltiden, mognaden. Vilken avsevärd skillnad det blir när man börjar gymnasiet och vilken härlig känsla det blir när man känner att man funnit sig själv, vem man är, sitt rätta jag!

Dags att sova, sov gott!

Okej, okej, okej. Ett långt telefonsamtal med en speciell någon och jag känner motivationen. Jag känner motivationen till at prata lite allmänt om, jag har ingen aning om vad faktiskt men om något!
Tänk er att krypa in i ett klaustrofobiskt litet hål, kan du känna paniken? Allt som omger dig är väggar som tillsammans med all koldioxid du andas ut ser till att syrebubblan blir ytterst liten, där har du en vanlig skoldag! I alla fall är det den känslan som dominerar min så kallade ?fritid? för tillfället! Skit samma, någonstans där i något litet hörn av det klaustrofobiska utrymmet där syrebubblan finns så känner jag hopp, jag känner hopp om framtiden trots motstridigheter som präglat min alldeles för ofantligt jobbiga vardag sen månader tillbaka. Detta tack vare alla underbara människor som finns där för att prata, som finns där bara för att finnas där som de underbara människor de är.

Allt jag vill för tillfället är att hitta världens minsta etta, dela lägenheten med alla de här speciella, ända tills den här klaustrofobiska känslan jag beskrev gör sig påmind igen. Vet ni vad, det underbara är att hoppet jag känner i syrebubblan är de här människorna så syrebubblan skulle vara oändligt stor eftersom dessa människor, individer är oändliga för mig, min själ och mitt hjärta. Vi skulle klara att andas i det klaustrofobiska utrymmet!

Mig, min själ och mitt hjärta skulle sen ligga i den lilla ettan med alla andra som för länge sedan somnat och vi tre skulle ligga där och röka örtcigaretter, ni vet sådana as coola som man inte får någon nicco-kick av?
Mig, min själ och mitt hjärta skulle lyssna till ?While you were sleeping?, ni vet låten av Elvis Perkins, han ifrån Okkervil River.

Vi skulle i alla fall ligga där och lyssna och somna. Själen, hjärtat och jag.

Till alla underbara, ta hand om er!

Hör här, klockan 07:20 får jag ett samtal från tandläkaren: ?Mikael är sjuk idag, kan du komma lite senare, 17:20 kanske, till en annan tandläkare?? Halvt drömmande, halvt sovande får jag fram ordet ?Ja?. Det hela resulterar till att jag inte kan somna om, jag tvingar mig själv upp ur sängen och min underbara sovmorgon till kl 11:10 blir istället till ett kaffeknarkande beteende hela morgonen.

Efter en ?lång? skoldag hinner jag hem och knappt vända förrän jag måste ?tok-kuta? till tåget för att sen små jogga till tandläkaren och till den tidigare bestämda tiden 17:20. Jag kom i tid. Tyvärr gjorde inte tandläkaren det. Så där satt man i 20 min innan hon dök upp för att sen dra in mig på rummet tvinga av mig ytterkläderna sätta mig i tandläkarstolen och sen genom en underbar mening säga: ?Det är bättre om Mikael gör det här, du får en ny tid på Torsdag.?

TACK!

Tack för den underbara tiden vi haft tillsammans du och jag ?tandis? men aldrig mer! Det är värt lite hål i tänderna, dessutom går jag ändå därifrån dreglandes och helt bedövad i käften upp till halva ansiktet! Jag står över det den här gången!

Ha det bäst

Där står man igen med en folköl i handen, lika klyschigt som sant och tittar ut mot det alldeles kolsvarta mörkret som lagt sig över skogen som endast lyses upp av ljuset från gatlyktorna. Ännu en ?stenhård? fest ute i förorten och ja, det kunde inte bli mer förort! En lokalfest som har alla förutsättningar och gå snett, som också till sist gick snett.

Nyckelord för vad som verkligen var en typisk ?lokalare?: Polis, slagsmål, oinbjudna gäster (dvs 90% av allt folk som var där).

Vad hade jag då för förväntningar på denna tillställning? Jag hoppades på att i alla fall få tillbringa en timma på festen innan arrangören började skicka ut folk från spektaklet. Jag hoppades också på att få se ett blodigt slagsmål mellan två (eller fler) omogna killar som tror att intellektet sitter i knytnävarna, samt att få dela en folköl med sköna människor som jag gillar. Jag fick alltihop, rubbet! En timma av ?shakening? på dansgolvet, minst 4 slagsmål mellan ?intellektets elit? och som jag redan berättat en otroligt god folköl ute i skogen i hopp om att en eventuell reunion på dansgolvet skulle besannas. Det sistnämnda gick dock inte hem, arrangören hade ju självklart brutit ihop av allt ståhej men det gjorde inte så mycket för allt var verkligen som det brukar vara vid en sådan här klassisk tillställning. Totalt kaos, totalt snett, totalt lyckat!

Ta hand om er! //noper