noper

Allt kanske var lite för perfekt, vad vet jag, men det gjorde mig ingenting. Perfekt är bra. Solen kämpade med att tränga igenom trädets alla löv bara för att nå fram till min kritvita hud. Gjorde mig ingenting. Samma sol träffade en svart vit själ lika skör och kanske något oskuldsfull som jag. En svart vit själ och jag kände samhörighet. Gjorde mig ingenting

Det är aldrig roligt att bli anklagad för något. Jag menar, ska man ens finna sig i att bli anklagad för att man är mänsklig? Jag är trött på att alla tycker så sjukt synd om sig själva hela tiden (antar att jag inte är bättre själv på den punkten) och bara skriker efter uppmärksamhet och bekräftelse. Jag förstår ju varför man gör det, på något sätt kommer det naturligt. Det går lite hand i hand med det industrialiserade samhället vi lever i, där mycket kretsar runt just uppmärksamhet och bekräftelse. Men jag blir så ledsen när jag hör och ser människor hur dem försöker dra andra över en kant. Vad gör dem och jag för fel? Visst kan jag förstå att om man blivit övergiven på något sätt gärna anklagar personen i fråga men att provocera och inte se det ur den andras synvinkel, att bara se till sig själv och ur sin egen inskränkta syn på situationen, medför bara provokationer. Tråkigt.

Av en händelse i ett sammanhang som är lika ovidkommande som den här bloggen, hamnade jag och en skepnad på ett trångt litet fik i någon jävla central del av Stockholm. Av en händelse satt vi fastklistrade i ett samtal där jag lyssnade inbitet på varje ord som sades. Jag antar att det var han som pratade, han sa något om livet som fick mig att fortsätta suga åt mig varje liten nervös framtoning han hade på varje litet ord. Samtalet mynnade ut till en predikan om halvhjärtade beslut vilket fick mig att fatta ett beslut. Några månader senare berättade jag till skepnaden om hur samtalet i det lilla inskränkta fiket hade påverkat mig... Skuldkänslor blev resultatet men jag hade tjugonio anledningar till varför, jag kände tacksamhet och så tror jag också han kände till slut gjorde. Till tjugonio anledningar att fortsätta...

Kanske var det den alldeles för kvava luften som var den avgörande faktorn till varför jag ännu en gång strosade omkring i skolan alldeles, alldeles, ja verkligen alldeles för trött. Jag vet inte, kanske.
Nostalgitrippen till drömmarna förväntades vara bättre en vad den var. Tråkigt kanske, jag vet inte.
Jag hittade i alla fall musik i ett hörn, i en vrå i huset, i verkligheten alltså.
Så att strosa runt i skolan är inte så dåligt som det låter när man har nyfunnen musik. Det är till och med att rekommendera.

Jag rekommenderar...

Här är jag igen med morgonfrilla, kaffe och ännu mer kaffe. Allt tar sin form i drömmen som är min verklighet. Människor jag älskar tycks hålla sig kvar i verkligheten, eller var det drömmen? Till toner av Hot chip försvinner jag i min ensamhet till alla känslor som ryckt med mig på så mycket äventyr den senaste tiden. Jag skulle vilja vara poetisk och någon intellektuell man jag verkligen inte är. Därför ger jag er min själ, mitt hjärta, min sorg, min ensamhet, mitt hat och min frihet för att ni ska få finna precis vad ni vill.

Så här sitter man med morgonfrillan och kaffet, ännu ett ?dokument1? öppnat i Microsoft Word. Vad är det jag finner?

Precis vad ni vill

Den vanliga turen förbi alla dofter, minnen och människor med samma känsla i kroppen var ett måste igår när jag sakta gled runt på pappas gamla rullande grå! Visst var jag en kung när jag sakta trampade in på uppfarten till en väns ståtliga hus. Vi stod där utanför det stora spektaklet och beundrade varandras cyklar, vi visste båda att min var den snyggaste, snabbaste och bästa en man kunde få tag på. Jag måste medge att jag tyckte synd om honom när jag rullade förbi honom i uppförsbackarna, inte mycket man kan göra åt det!

Jag nämnde något om dofter, minnen och människor...

Vi trampade nämligen ner till det vackra, kalla blå och tog ett dopp. Turen ner var vacker och gav liv till känslor som legat på is sen förra sommaren. Alkohol och förstöra sin lever i all ära men inget går upp mot sommaren nere vid denna vidunderliga plats där vi så många gånger delat en chipspåse, handduk, musik, glädje, sol, leenden, natthimmel. Fantastiskt.

Medan solen försvann bakom träden i ett landskap som luktade vår, medan den orange-gula himmelen kämpade med att hänga kvar en liten stund till i vårvärmen, så satt där på en altan fyra vänner och skämtade bort allt det där som inte behövdes sägas för stunden. Dem vara häpnade över de vackra skepnaderna som uppenbarade sig framför deras oskuldsfulla ögon. Lika glada som häpnade satt dem och pratade med inspirationen om sommaren som säkert skulle komma att bli den bästa någonsin. Lika uppspelta som allvarliga satt dem och pratade med kärleken som sa åt dem att våga tro på det som verkligen betyder något, det som får en att vilja fortsätta. Lika förstående som rädda satt dem med spelglädjen som sa åt dem att spela.

Visst spelade vi, det gjorde vi.

Någonstans i landskapet var det någon som försökte lyssna och förstå varför just de här fyra själarna var så hängivna åt melodier. Vet inte om han förstod eller om de fyra själarna heller var så medvetna om det men visst ville dem förändra något som så många tidigare förändrat på. Musiken i dess helhet som visat sig i så många olika skepnader förut. Visst var dem inte så annorlunda men det kanske inte behövdes dem hade ju trots allt inspirationen, kärleken och spelglädjen vid sin sida.

Solnedgången förmodades vara vacker och visst fan var den vacker! En dag som denna får en att vilja flyga! Jag såg min själ speglas mot vattnet och samtidigt som jag fylldes av glädjens alla skepnader blev jag som ett med solen, snacka om symbios! En glass, en iskall dryck, en vårvärme som skrek sommar var ett kännetecken för den här alldeles vidunderliga dagen! Kaffe måste jag lägga till också, massvis med kaffe! Vet dock inte om jag kan tillägga det för att vara ett kännetecken för våren men men, det är mitt liv så där har ni det!

Flyg om ni kan!

Jag finner det mycket lustigt att jag med samma nostalgiska känsla i kroppen ser mig själv sittandes i sängen där jag för några veckor sedan försvann i min melankoliska låtsats värld och simmade runt med textrader ur ?Blood on the tracks?. Simmar runt nu också, på samma nostalgiska sätt men den här gången är det med textrader signerade bandet ?Beach House?.

Det är något jag vill att ni ska förstå eller, jag vet inte, försök förstå bara. Jag försöker förstå bara. Försöker förstå bara varför allt som ibland är så lättsamt och glatt ibland bara ger ett sken av falska, salta fiskar.

Jag är en falsk, salt fisk ibland.

Rymde från Tv-världen och drog mig tillbaka för att bara få vara. Rymde från den här hypade cyber-världen för att bara få andas ut ett tag. Finner mitt leende inlåst i skåpet i skolan, orkade inte ta med det hem. Men om någon skulle se mig nu... falska, salta fiskar.

Försök förstå bara

Ett armbands ur har förgyllt helgen, ingen förstod förutom jag vilken lycka den försenade julklappen/presenten och den förtidiga studentpresenten/20 års presenten, betydde för mig!
Den är bäst, älskar den, skit snygg!
Har aldrig blivit så glad för en försenad/förtidig present i hela mitt liv!

Jag har till och med övervägt att ge upp min karriär och framtid för att få tillbringa mer tid med klockan. Haha fatta ironin, tillbringa mer tid med tiden. Underbart, underbart, alldeles underbart!

Till dig som gillar tanken

Trista dagar, massor med kaffe och svävande musik signerat Air, har vart ett signum för veckan. Lämnar andra, lite större och väsentliga delar av mitt liv osagt, känner bara inte för det. Jag vill ge er lite kärlek istället, det behövs, dagar som dessa när aprilvädret fortsätter överraska och man bara inte kan undgå att gömma sig bakom kvällsmagasinen som ger lika mycket oväsentlig information som en dålig action rulle man tvingar sig igenom bara för att ha något att vila ögonen på.

Ger er lite kärlek, varsågoda

Fast besluten att stanna hemma, fast besluten att plugga, fast besluten att få lägga till kunskap om kristendomen till min oerhört värdefulla och kunskapsrika intelligenskälla hjärnan, så satt jag fastklistrad i religionsboken och hoppades att jag skulle bli berikade, att något skulle fastna innanför porten till det underbara, det gjorde det också.
Av ren glädjeyra bestämde jag mig för att gå på studentskivan som jag dagar innan hade tackat nej till pga. just religionsprovet. Men inget kunde hindra mig och kvällen blev underbar som vanigt.

Väl på studentskivan hamnade en kamera av någon anledning i mina händer, jag gick runt och fotade febrilt alla levande rörelser på och utanför dansgolvet. Senare gick folk runt och sa fotografen till mig vilket jag fann mycket roande eftersom dem inte hade någon aning om att 90% av alla bilder jag tog blev suddiga.

Nåja, något poetiskt måste jag bidra med...

Morgondimman visar sig vara en fortsatt underbar människa och vän och våra själar tycks leva vidare i ungdomsdrömmarnas paradis.

Till er som kan fotagrafera

En dag som denna är ännu en i mängden, jag drivs av en inre kraft som skriker VÅR, som skriker MUSIK. En inre kraft som inte kan undgå möjligheterna att glassa i solen och försöka vara någon indie-klyscha som man egentligen inte är. Underbart.

Solnedgången var lika vacker idag som igår, som i förrgår, som i förr förrgår. Mäktigt är det när den lämnar avtryck på husfasaden samtidigt som den speglar sig i vattnet med sitt milda ljus.

En mjölk incident fick mig att vända om idag, jag vet vad ni tänker; hur kan han vända om? Men mjölk i kaffet är ett måste och jag hänfördes av den, som sagt, vackra solnedgången som sa åt mig att stanna lite längre, stanna lite längre. Ångrar inte en sekund, fick min mjölk ju.


P.S. Det är så svårt att se någon i ansiktet när man vet vad personen gjort. Det svekfulla leendet som ser så oskyldigt ut men innerst inne vet man att leenden inte ser ut sådär.
Och inte fan ser ditt leende ut där, inte fan ser ditt leende ut sådär.

Jag visste att tårar skulle fällas idag. Ville krypa in i något hörn där jag och mörkret skulle kunna prat i tystnad, i ensamhet. Ensamhet, ingen dragningskraft alls.
Istället ringde jag Fromve, den visaste och underbaraste personen jag känner. Vi pratade, och livet kändes så mycket lättare när vi skiljdes åt ifrån telefonvärlden med telefonkramar och visa telefonord till varandra.

Som vanligt hade jag inga visdomsord att dela med mig, istället gjorde jag som jag alltid brukar göra, jag visade min kärlek genom att tipsa om en grym skiva som på den senaste tiden lämnat kvar avtryck i mitt hjärta och min själ.

Tror Fromve uppskattade det.

Som julafton, tror alltid att alla ska uppskatta ny musik till samlingen men tydligen är det bara jag. Måste börja tänka i vidare perspektiv.

Till telefonkramar

Mitt stora naiva jag trodde att det var mänskligt och naturligt att slänga på sig vårjackan med endast ett linne under men när jag klev ut utanför ytterdörren så kom nattkylans friska fläktar så tätt inpå kroppen att jag övervägde att vända. Tyvärr är som sagt mitt stora naiva jag allt för envist med att hålla fast vid saker man beslutat sig för. Jag vände mig aldrig om. Istället började min färd mot ännu en promenad i mörkret, mot ännu en promenad, mot ännu en promenad, mot ännu en jävla promenad...

Som tur var delades denna fina stund med en mycket, mycket god vän som insisterade på att ta bilder på mig men fan vad jag vägrade! Skit samma, måste tillägga att promenaden bara var en mycket liten del av hela kvällen som annars bestod av te drickande, nyttigt bröd och civiliserade samtal om allt. Skönt att få vara lite civiliserad också i en värld som annars ska vara så speciell.

För övrigt har mitt mycket dåliga nattliga beteende resulterat i allt för många sömnlösa nätter nu, kan knappt skilja på dröm och verklighet längre. Hamnar i någon sorts psykos titt som tätt och försvinner till något mellanting av dröm och verklighet.
Skulle vara underbart om jag, som favorit karaktären Stephane i favorit filmen Science of Sleep, började dagdrömma och förvränga verkligheten. Då skulle jag sova i alla fall, jag vill sova i alla fall. Vem vill inte sova i alla fall?

Sov gott

I mörkret gick jag längst gatorna kring stationen idag. Människor uppenbarade sig i den mörka skymningen en halv meter ifrån mitt, som deras, lika förvånade ansikten. Jag förfördes av den svala vår värmen som fortfarande envisades med att cirkulera kvar i luften. Jag var inte alls lika entusiastisk och envis med att få cirkulera kvar i vårluften, ville bara öppna ytterdörren och känna den osande lukten av någon god gryta eller bara något aptitretande.

Jag måste redan nu erkänna att valen av låtar som fick tillfredställa, och som vanligt vara det hänförande i hela vår- eller kanske snarare kvällspromenaden, var mycket, mycket och återigen mycket bra.

Känslan som rycker en tillbaka till skuggorna och mörkret för att finna mer i det annars så upplysta områdena var överväldigande och jag kunde inte låta bli att ryckas med i sinnesstämningen som så många gånger förr.

Som så många gånger förr gick jag på äventyr i de så välkända bostadsområdena och utforskade allt i omgivningen, en liten pojke gick och lyssnade på musik och såg lika nyfiken ut som jag. Jag observerade pojken en stund och insåg att jag inte kan stå och titta på mig själv, så jag fortsatte vandringen genom skogar medan månen iakttog min vekliga skepnad tills jag nådde fram ytterdörren och steg in, resten vet ni.

Till nyfikna

Utanför fönstret speglar sig konturerna av träden mot det kristallklara mälarvattnet. Som så många gånger förr låter jag mig påverkas av musiken som strömmar ut i rummet från högtalarna när jag sitter och tittar ut mot det vidöppna blå. Som så många gånger förr låter jag mina slocknande och naiva ungdomsdrömmar ta med mig på äventyren som skulle vara mina framtidsdrömmar, min verklighet.
Jag vet i och för sig inte om dem kommer slockna, det är trots allt ungdomsdrömmarna som får mig att fortsätta.

Kanske är det min ungdomsodödlighet som börjar slockna, är jag dödlig?

Jag minns så väl en promenad efter en fest som för länge sen haft sin sista dans, som för länge sen skrivits till historian som en fest i mängden som man inte kommer komma ihåg, jag kommer inte ihåg. Men jag kommer ihåg den händelserika morgonpromenaden från festen kl halv 6 på morgonen.
Vi var två själar ute i morgondiset som så många gånger förr. Vi var två själar som något år tidigare precis funnit varandras vänskap. Vi var två själar som så många gånger förr sjungit av lycka ovetandes om vad framtiden skulle utvisa. Vi var två själar som andades visioner.
Det var något speciellt, vi var odödliga, vi var den odödliga ungdomen som uppenbarat sig i så många andra själar förut.
Jag vet inte vad det var som gjorde det men jag minns bara ren lycka och det ögonblicket är odödligt, men jag är dödlig.
Jag vet inte om jag fruktar det eller om jag ska frukta det framtiden utvisar men jag andas inte längre samma visioner, mina ungdomsdrömmar.

Kanske lite då...

Till visioner och levande drömmar

Jag mötte ett bekant ansikte på tåget idag, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Som en vanlig tråkig Svensson som man är så gömde jag mig bakom kappor, mössor, tidningar och allt annat jag kunde tänkas komma över för att skydda min töntiga lilla identitet.
Jag kämpade som jag brukar göra för att komma ihåg drömmarna som för länge sen har gömt sig i det fördolda, med att komma ihåg ansiktet som verkade mysa med mina vänner drömmarna i det fördolda.

Jag gav snabbt upp hoppet om det välbekanta ansiktet och som vanligt präglades dagen av musik. Willy Mason, ett riktigt fenomen, var det som bjöd till dans och mitt vanliga kaffepimplande beteende i huset.

Till dig som känner dig träffad, förlåt

Jag vill be om förlåtelse till er som trott och hoppats att ni ska få mer sanningsenliga och verklighetstrogna inlägg från den här bloggen. Det ligger å andra sidan alltid sanning i inläggen men kanske inte så raka och verklighetstrogna, mycket är relaterat till drömmar och känslor men det finns alltid en sanning, ville bara få det uppklarat. Här kommer ett till inlägg som kanske får er att vilja finna sanningen, det verklighetstrogna, drömmen, känslan eller bara det som får er att vilja sätta på en melankolisk låt och försöka förstå:


Folk sa att vi var oskiljaktiga , att vi var en individ. Jag ville egentligen bara glömma allt som sagts och gå vidare men det ville inte dem och verkligen inte hon. Vi stannade i timmar framför mörkret och tittade ut mot det som var vårat, ett hav av svarta nyanser. Nyanserna som klädde mig perfekt. Kanske var det min fylla som talade men hon var vacker, vi satt där på parkbänken och väntade, försökte fånga upp något annat än mörker.
Ensamheten tog över och visade sig, där på andra sidan sjön gick den vackra gestalten ensam i det som inte längre var mörker utan en nyans av morgonsolen.

Jag sprang efter, tog tag i ensamhetens hand och promenerade i timmar med henne. Tystnaden talade och när vi skiljdes åt fann jag dig ihop krupen i ett hörn, fann mig själv sittandes bredvid dig.

Drömmandes försvann du, kom tillbaka, försvann igen, delade en cigg med en elefant och försvann. Någonstans i mellan han du med strålkastarljus och Joni Mitchell, skuggor och dans. Visst gillar du det, att vara där i mellan någonstans, att vara människan som finns överallt i allas tankar och i mina tankar? Du gillar att trösta, tröstas, leka med känslor, slå kullebyttor, vara som liten igen och bara finnas där. Överallt.
Jag överväger att vara du, en blek kopia som bara finns, kanske inte mitt i mellan men någonstans. Jag gillar någonstans, du gillar någonstans för du vet vart mitt någonstans är, mitt någonstans är det mitt i mellan. Jag älskar att du älskar livet. Ditt älskande får mitt att framstå som hat.
Ge mig en ärlig chans att finnas där i ett hörn, kanske i en plats, i ett minne som betyder något, för du betyder.

Till Fromve